Julavslutningen är på fredag och snön är här, vad mer kan man begära. I lucka nummer 16 finns ingen mindre än ”Madame Mim”. Det slog mig senast idag att mina ungdomar verkar vara så mycket mognare och klokare än vad jag någonsin var i deras ålder. De skulle aldrig gjort detta, som jag lyckades åstadkomma som 15-åring. Även om en av tjejerna i klassen log lite gåtfullt när jag häromdagen rullade fram den här historien för dem.
Tre kvällar i rad hade han kommit hem till oss, knackat på när vi i vår familj precis var i färd att äta middag. Modigt gjort, tyckte mamma. En fin ung man, sade pappa. Så satte han sig vid skrivbordet i vårt flickrum första kvällen, bläddrade i en tjejtidning och hittade något test där, som vi kryssade i tillsammans. Vad resultatet visade, har jag inget som helst minne av? Nästa kväll lade han sig på soffan, log och ägde hela rummet och jag minns att mitt hjärta tickade likt en broderande symaskin.
Än en gång uppöver öronen förälskad, blickade jag över klassrummet åt hans håll. Han var skolans populäraste kille och ja, vi var mer eller mindre ”ihop”, även om vi aldrig hade rört vid varandra. Så tolkade jag det i alla fall efter de här tre kvällarna som han tillbringat hemma hos mig. Sedan gick det fort.
Under första lektionen nästa dag, tyckte jag att han var den finaste… på den tiden såg drömkillarna ut som Tomas Di Leva ungefär (glöm den där långa tunikan), modet kallades för unisex, vi skulle gå klädda i likadana kläder killar och tjejer. Långt, lockigt hår ofta med mittbena. Fastän, när vi tjejer inte ville klä oss som killar hade vi kortkort. Just den dagen hade jag på mig en svart velouroverall med en lång dragkedja framtill och brett, vackert hålmönstrat läderbälte på höften. Jag önskade att också han skulle burit en svart overall med likadant bälte på höften.
Det var nog på andra lektionen som jag kom på att han skulle ha varit mycket snyggare med mörkt och lockigt hår i stället för ljust och rakt.
Visst är det ofta så, att när en lysande idé poppar upp, flyter det på och allt bara klaffar och då är det menat att det skall bli så. Precis så var det den här gången. Mina föräldrar var bortbjudna samma kväll, jag skulle vara barnvakt, i affären såldes toning med märket Jane Hellen och hempermanentmedlet: ”Mini Vogue”.
Tredje lektionen satte jag mig bredvid honom. Vände mig om då och då för att ta emot blickar från avundsjuka tjejkompisar i klassen, fortfarande ett barn på väg att erövra vuxenvärden.
När han dök upp vid klockan sex hemma hos oss, visade jag upp en bild på Jimmy Page i Led Zeppelin och sedan körde vi i gång. Först det där Mini Vogue-medlet som inte verkade ta alls och sedan toningen.
Resultatet blev överraskande och reaktionen chockartad. Om jag skulle försöka mig på att beskriva resultatet så kan ni slå upp häxan Madame Mim på nätet. Så blev hans hår, stripigt och lila. Någon kemisk reaktion måste det ha blivit för färgtonen jag valde ut var svart. Jag kontrollerade tuben flera gånger efteråt.
Hans mamma kom till affären och min mamma hjälpte henne med att välja ut avfärgningsmedel. Han kom inte till skolan på en vecka.
– Ett barn tror att allt är möjligt, en vuxen vet att så inte är fallet, sade min far och lät mycket allvarlig. I och med att jag förstod vad han menade, var jag inte längre ett barn på väg att erövra vuxenvärden – och”total makeover” var inte en bra grej.
Omedelbart strök jag honom från listan i dagboken, dels för att han hade slutat att hälsa på mig, dels för att han inte var ett dugg lik Jimmy Page i Led Zeppelin och kunde aldrig bli det heller.
Inga kloka ord från en indisk guru denna kväll, bara en liten, liten dikt för att lätta upp stämningen.
”Jag är kär i en kille
som är kär i en tjej
som är kär i en kille
som är kär i mig.”
Okänd