I lucka nummer 14 hittar du ett par slalomskidor.
(Ett litet utdrag ur ”Cadillacen”)
– Låt gå, säger han, tar på sig sina gamla skidor och hjälper henne att bära slalomskidorna. Högst en kilometer har de till den stora skidbacken.
Väl framme sätter de igång och övar. Det visar sig att hon har lättare att hålla sig uppe på hans skidor. Efter ett tag åker hon riktigt bra, visserligen rakt fram, men han är i full färd med att lära henne svänga. Hon tar ut svängarna för mycket, men hon svänger av egen kraft. Snön i backen har frusit på, den bär honom och han springer bredvid henne och leker sportreporter. Hans rapporterande får henne att slappna av och hon åker lyyyyyssande braaa! som han uttrycker det.
Än en gång har de klättrat högst upp på backkrönet, står där trötta, andfådda och ser ner på dalen. Det är vårvinter, bara några minusgrader och solen skiner. En bit nedanför backen kör en bonde med häst och släde och sprider gödsel. Han stannar upp då och då och skottar ut en hög. Hela backen har de fri framför sig, skidföret är prima.
– Bara å-å-å-å-åk, ropar brodern och knuffar iväg henne. Hon sätter igång med brodern springandes hack i häl. Han håller på med sin eviga rapportering. Plötsligt får han syn på bonden som har stannat sin släde längre ner i backen och håller på att forsla gödsel mitt på spåret. Där ligger en jättehög i vägen.
– Sväng, ropar han åt henne, försöker komma i kapp för att dra omkull henne, men farten ökar, han når inte fram i tid.
– S-v-ä-n-g, vrålar han, s-v-ä-ä-ä-ä-n-g! Visst har hon lärt sig att svänga. Hon svänger, men på tok för sent och vid nästa ögonblick ser han henne åka med huvudet före in i en rykande gödselhög.
Han skyndar sig fram, försöker rädda vad som räddas kan, drar upp systern ur högen och smutsar ner sig själv på köpet. Ursinnig, drar han av henne slalompjäxorna och häller ut kopisset i backen. Lossar skidorna som grävt sig djupt in i högen.
– Fa-a-a-n, svär han. Du har förstört allt din tjocka fa-a-a-a-aaaan. Jag haaaatar dig. Han knuffar omkull henne, tar sina slalomskidor under armen och ger sig av.
Långsamt stegar hon hundratals meter efter honom, linkar genom byn i bara strumplästen, stinkande av gödsel, hungrig och trött, önskar att mamma därhemma lagat köttbullar och mos till middag.
– Du är den enda i vår familj som blivit döpt två gånger, säger storebror till henne, sedan de försonats.
Med yttersta försiktighet
kryper slånbusken
uppför klippan
trycker sig tätt
intill stenryggen
för att inte bli
nerskuffad igen av vinden.
Nästa sommar tänker den se havet.
Rune Pär Olofsson