Han är förbannad lilla Oscar (10-åringen med ”Downs”, som inte är samma som sin diagnos) och det är inte så lätt att bli förbannad när orden inte vill fram som han har tänkt sig. Hem skulle de, det påstår i alla fall hans morbror, som efter minst 10 vändor till snödrivan varje gång fått höra SN-A-A-R-T!! av Oscar.
Vid den definitivt sista tillsägelsen då morbror går fram och tar honom i armen blir Oscar flyförbannad och alldeles svart i synen, rycker tillbaka sin arm och stammar hysteriskt gråtande: iii-iii-iii-t-t-t-t-t-t-t-t-t-sc-s-c—sch-tttt-t—t-t-t-t-t-t-t-t och morbror väntar, står där tålmodigt, men ger sig inte, för hem skall de. Snyftande fortsätter Oscar med att ”kämpa” fram det han känner, ögonen rullar och det blir ett varv till med alla de där förbaskade konsonanterna som voltar runt i hans hjärna. Till slut torkar han snoret under näsan med sin handske, drar efter andan och låter höra så det ekar i omgivningen. SKITGUBBE skriker han, SKITGUBBE! och ingen kan ta miste om vad han säger.
Nu kommer lättnaden och skrattet. Han skrattar så att han kiknar medan han blir buren av ”skitgubben” in i bilen, överlycklig över att ha kunnat uttala SKIIIITGUBBE så att alla förstått. Tårarna rinner nerför hans kinder, men munnen skrattar och formar om och om igen det viktigaste ordet för dagen.
Så här skrev den indiske gurun (Osho) om tårar:
”Tårar hör ihop med allt som finns inombords och som vill flöda över. Det kan vara lycka, det kan vara sorg. Allt som är för intensivt, för outhärdligt, kommer att flöda över. Tårar kommer av ”för-mycken-het”. Så njut av dem.”
… och om skratt: ”Det är nästan som ett jordskalv! Varje cell i din kropp, varje fiber, dansar i samklang.”