Den här texten skulle från början ha stått under dag tre i den där adventskalendern, men då hade jag bloggat så kort tid att jag lät bli. Men nu när det bara är två dagar kvar så har jag nog inte så mycket att förlora, jag menar att ni redan har hört det mesta, så låt gå…
Jag kunde ha varit fem år när detta hände. Jag minns i alla fall att min lillebrors dopkalas hölls denna dag på församlingshemmet. Prästen var långrandig och jag kissnödig. Mamma stod där framme med lillebror i famnen, moster och hela halva släkten gjorde henne sällskap. Jag sökte pappa med blicken, men han måste ha hamnat bakom någon stolpe eftersom jag missade honom.
Sakta backade jag ut genom entrédörren. Solen sken, fåglarna sjöng, jag sprang nerför trappan, fick ner trosorna och kissade i gräset. I stället för att gå tillbaka in till de andra började jag gå uppför en annan trätrappa, den ledde riktigt, riktigt högt upp och när jag väl befann mig på översta trappsteget såg jag ett rött hjärta på dörren. Så som på dörren till ett utedass. Jag nådde inte till handtaget men fick fingrarna emellan dörrspringan och försökte dra där och öppna den, men dörren var reglad. Jag försökte kika in genom springorna i dörren, men där inne fortsatte trappan uppåt. Jag lade mig på mage och plötsligt såg jag ett par håriga ben, sedan blårandiga kalsonger som korvade sig nere vid anklarna och ett par blanka svarta herrskor. Det satt någon därinne. Pappa.
-Pappa-a-a! viskade jag så tyst jag kunde. Inget svar. Så en gång till lite högre. –Pappa-a-a!
När han inte svarade fortsatte jag att säga att jag såg att han satt där, och att jag såg hans svarta skor och kalsonger, att jag visste att det var pappa. Då började han skratta. Fnittrigt och det tyckte jag var så roligt att jag började fnittra jag med, först bara tyst och sedan lite högre. Han satt kvar och jag frågade om inte han skulle komma ut snart så att vi kunde gå in till de andra.
Medan jag låg där på magen på översta trappsteget och väntade in honom, öppnades dörren försiktigt och ut sprang en helt främmande farbror. Jag satte mig upp och hann se att det var kyrkvaktmästaren.
Så jag rusade in till församlingshemmet, drog mamma i armen och sade:
– Mamma, mamma ”kommunisten” satt på utedasset.
– Vem? frågar mamma hest.
– Vaktmästaren, ”Kommunisten”.
Mamma drog mig åt sidan, men det var för sent. Detta var mitt första uppträdande då jag redogjorde för de nyfikna byborna om vad jag sett denna söndag förmiddag när brorsan fick sitt namn och kyrkvaktmästaren för all framtid kom att kallas för ”kommunisten”.