Vilken härlig dag. Passade på att sova länge, gick ut och hämtade tidningen. Blixthalka – alltså stannade jag inomhus och bakade bröd. Tänkte på allt och ingenting. Så slog det mig att ”En tur med Cadillac” till stor del kom att handla om otrohet – eller inte. Avgör själv.

Så här beskriver den ”indiska snubben” Osho otrohet:

Otrohetens innebörd – den vanliga innebörden – är att älska med någon som du inte är gift med. Men den verkliga innebörden i ordet är att älska med någon som du inte älskar. Den andra kan vara din egen make eller hustru, men om ni inte älskar varandra så är det otrohet att älska med varandra.
Och en människa är ett komplext fenomen. I dag kanske du älskar din hustru (ja, jag vet att det är svårt, det är krävande och det är väldigt sällsynt också, men det förekommer) och att då älska med henne är bön, är tillbedjan, det är gemenskap med Gud. Och denna gemenskap kan ske även med en kvinna som du inte är gift med, och om det finns kärlek, då är det inte otrohet. Men om det inte finns kärlek, så är till och med det du gör med din fru otrohet.

…ett litet avsnitt ur ”En tur med Cadillac”

Så plockar hon fram ett par pumps. Vill att han skall lästa dem. Han skakar på huvudet och ler. Tokstolle där, säger han och nyper henne i kinden. Under eftermiddagen hyvlar han till lästerna av al. Upptäcker att dessa skor är mycket nättare än hennes tidigare. Så lätt om handen han är, då han trycker in lästerna. Varligt arbetar han, för att få skorna att passa hennes fötter. Det är den lilla flickans fötter, sin förstföddes han har i tankarna då han arbetar. Han minns sig ha gömt de små blåfrusna flickfötterna inne i sina händer och masserat till de blivit varma. Så småningom blir skorna klara och det blir dags att prova dem.
– Känns som morgontofflor, ropar hon och trippar fram på golvet framför honom.
De badar bastu, äter kvällsmat och tar det lugnt. Hilma går och lägger sig tidigare.
Uno stannar kvar i det stora köket, fortsätter att läsa tidningen en stund och tar sig en liten hutt ur flaskan.
Då smyger hon sig intill honom, så som hon brukade göra i sin barndom. Tar tag i hans arm och drar den över sina axlar. Kurar ihop sig riktigt nära honom och han kittlar hennes kind med sin mustasch, så som bara han kan.
– Pappa, säger hon. Jag har tänkt så på en sak, har en hemlig önskan, tror inte att den är möjlig, men skulle du kunna ta fram dina kort och testa ifall att… så avbryter hon sig.
Han blir med ens allvarlig.
– Nej, kortleken ska inte fram, inte om det gäller små saker och hur kan du veta om korten?
Då kommer han på, att när flickan brännskadades ville han ju trösta sin dotter och hade viskat till henne det korten visat: “att livet skulle gå vidare”.
– Den här gången bara, ber hon snällt. Jätteviktigt är det, måste få veta hur det blir.
Han tar en liten hutt till, stiger upp, går och gömmer sin lilla skatt.

Väl tillbaka, har han kortleken i handen, låter henne kupera den med vänster handen. Hon koncentrerar sig på sin fråga. Han plockar ut de kort som inte ska vara med, fortsätter att dela ut korten i högar, kontrollerar varje hög tills det återstår två högar.
Två så stora högar hade han aldrig råkat ut för. Det finns inget mer att plocka ut, konstaterar han, breder ut dem på bordet: för en tolkning av det han ser.
– Nej du min flicka, du är fembarnsmor, gift och han som frågan gäller skall ju resa långt, på andra sidan av jordklotet. Men ni verkar ju ha träffats innan, ja, långt innan, säger han begrundande.
Hon rodnar.
– Det bryr jag mig inte om, viskar hon häftigt, tror inte på det där…
Uno reser sig upp, ler bakom sin mustasch.
– Var försiktig, viskar han och vänder sig om för att gå in till den sovande Hilma. Att klandra sitt eget barn, nej, det går ju inte för sig…