Frosten har ritat rosor i lucka nummer 15 – De riktiga julförberedelserna väntar jag med till julaftonskvällen, då alla andra har lagt sig till ro. I tankarna söker jag mig då till tystnaden och där i hjärtroten låter jag julen växa fram, precis sådan som jag vill. I skymningen föds Jesusbarnet om och om igen och den klaraste av stjärnorna skänker sitt sken över nejderna. Där på vitmossan längst ner mellan fönsterrutorna ligger lingonriset som om det hade lagts dit igår. Utanför fönstret yr snön och frosten ritar rosor på det immiga glaset, andedräkten får kristallerna frysa till isblommor.
– Det känns inte som jul, säger folk omkring mig och jag sörjer med dem för hur skall man någonsin kunna trolla fram något som de inte vet finns inom dem. Alla borde hitta till själen, till det där stället där såren göms och sällan läker. Smyg bortom dem, se den frostiga dimman lätta och finn en hisnande rymd. Låt drömbilderna växa fram, för en drömbild väger så lite. Den riktiga julen, den som ingen någonsin kan ta ifrån dig, väger mindre än en frusen sparvs andedräkt.
När du väl hittat detta ställe, glöm inte att ledsaga ditt barn, för ett barn tar det en tusendelssekund att hitta det en vuxen har sökt i hela ditt liv.
En annan slags jul – en mors dröm om att få med sig sitt barn (utdrag ur ”Cadillacen ”)
/…/ I sina fantasier gläntar Johannes försiktigt på dörren som leder till en vinterträdgård glimmande av iskristaller, där hängbjörkarnas kvistar hänger ner tyngda av rimfrost. I skuggan av dem ser han sin mor sittandes gråblek, hennes andning bildar en frostig dimma. I sin famn håller hon en fyraårig son, ger honom av bröstmjölken, fastän pojken egentligen är alldeles för gammal för detta. Den söta mjölken blandas med salta tårar. Så skymtar han duken med de röda blodfläckarna, den som hans mamma hostar i./…/