Små, små händer som kunde så mycket hittar du i lucka nummer 19.

”I väntan på julen lördag” med bastubad och så Lotta Thorséns ”Aldrig som hon” som engagerar. När jag läser en bok läser jag ofta slutet så fort jag kommit in i handlingen för att jag vill känna mig trygg och veta hur det blir i slutet. Slutet behöver inte vara lyckligt, men jag vill inte ha några överraskningar. Förutom det där är jag en sådan person som ser handlingen i bilder. Jag gör helt enkelt en ”film” av boken. Och då måste jag veta slutet för att kunna ”regissera” den.

Förr i tiden läste jag och min man böcker tillsammans högt för varandra. Ett avsnitt var varje kväll och det gick bra. Det kändes som kvällens höjdpunkt tills jag en kväll avslöjade slutet för honom. Boken hette: ” Örnen har landat” och det var den sista boken med högläsning tillsammans. Detta tog han som den största förolämpningen, enligt honom hade jag tagit flera kvällars nöje ifrån honom och vi har knappt kunnat prata om det sedan dess.

Ett litet avsnitt som jag ”filmat” ikväll låter så här:

”Små, små händer som kunde så mycket. De kunde kamma mammas hår så att hon blundade och sade mmm, att det var så skönt och lite till. Ester hatade mmm men hon kammade ändå för hon tyckte om när mamma var glad. Hon stod på en stol med armarna framför sig och nådde precis upp till mammas hår, lyfte försiktigt lagom mycket med skaftet på tuperingskammen. Hon kammade och lyfte stråna så mjukt och rullade varsamt runt spolen. Det var svårt att få håret att fästa, ibland fick hon försöka flera gånger innan det gick. Mamma ville ha spolarna i en rad ända från luggen och ner i nacken och så några på varje sida ovanför öronen. Inte luggas och inte riva med papiljottpinnen, för då fräste hon ”passa dig” med raspigt i rösten så att Ester krympte och blev så liten att hon knappt nådde upp längre fast hon stod på samma stol.
Hennes händer var lätta som fjädrar och milda och snälla för mamma som blundade, för hennes mmm och djupa bloss på cigaretten. Esters armar värkte och hon ville inte mer men måste. En liten stund till för mamma, bara lite till. Röken sved i hennes ögon men om hon slutade för tidigt blev mamma tyst och blicken försvann bort, ibland i flera dagar. Det var värre än värk i armarna.”

Nu fortsätter jag att läsa på mitt sätt, det vill säga så fort det blir spännande, måste jag kika hur det går så att jag i lugn och ro kan njuta av texten och regissera den på mitt sätt. Min hand på din kind…