Välkommen hem till mig i kvällsskymningen denna lördag den 12 december 2009. Lördag som ingen annan och lördag som alla andra. I lucka nummer 12 hittar du ängsull och ett litet “troll” som heter Adrian.
Jag tänder en lykta vid strandbastun och en halvvägs dit vid stigen så att ni hittar till oss, för vi är där och eldar, Adrian (mitt barnbarn) och jag. Snart skall vi bada bastu. Han är van vid det. När vi går där på stigen pratar han oavbrutet. Mammas biiil, pappas biil, mormors skoooo, och så fort jag fyller i, stannar han till, lyfter pekfingret och säger: -Tyssssst, mummi tyssst! (Mummi = Mormor på finska)
Så drar Adrian mig i armen igen, det är dags att slänga in några pinnar i brasan, om bastun skall bli klar någon gång. Snart sitter vi där på bastulaven, Adrian längre ner och jag där uppe. Idag får jag inte ha Eucalyptus i vattnet som vi stänker på stenarna för det blir för starkt.
När det blir för varmt inne i bastun går vi ut och sätter oss på en bänk utanför. Blossande röd om kinderna, iklädd sin tjocka, lilla badrock sitter han bredvid mig på bänken framför bastun och ser på grannens utebelysning som speglar sig i vattnet. –Tenabåååt, brukar han säga – Tenabååt. (De ser nämligen Stenabåtarna från lägenhetsbalkongen där i stan.)
Det är tyst här på landet, verkligen tyst. Så äter han sin korv som fått ligga i folie på stenarna i bastun och dricker hallondricka. Jag för min del har alltid med mig kall svagdricka, innehållandes massor med socker och onyttiga kalorier, men det hör lördagen och bastun till.
Ni anar inte hur mysigt vi har det. Ibland när vi sitter under en stjärnklar himmel, låtsas vi Adrian och jag, att det är folk som vinkar till oss där uppifrån. Jag räknar upp gammelmormor och morfar och Adrian räknar upp Tinky, Winky, Dipsy, Laa-Laa och Po (från teletubbies) Och så in i bastuvärmen igen. Detta gör vi tills Adrian tröttnar och vill in.
Ikväll kommer Adrian att somna tidigt och som vanligt precis innan han somnar, kommer jag viskande att läsa för honom:
Så kommer då sakta den svepande dimman,
andas kring myren sitt molniga fjun.
Allt blir borta till morgontimman.
Ängsullen sover på dimmans dun.
Ur ”Ängsullen” av Jarl Hemmer
För jag vill att han så småningom, när han har blivit tillräckligt stor, skall skapa en bild inom sig av ”ängsullen sovandes på dimmans dun”.
Tro mig eller inte men när jag läser detta stämmer han in och säger tillsammans med mig ..over på dimmans duuuuuuuuuuuuuuuuun? Och snart kommer jag att få börja förklara vad detta är, så som min mormor en gång förklarade saker för mig.