Borta bra men hemma bäst! Nu är vi hemma lagom till det finska nationaldagsfirandet i TV. Presidentens mottagning, där Finlands president tar emot kända finländare i sitt residens och även utländska medborgare som under året har gjort något särskilt för Finland. Mottagningen TV-sänds alltid. Hör och häpna presidentparet skakar hand med alla de 1800 inbjudna gästerna .
Vi här hemma i Sverige värmer vår bastu och tar ut en lövruska från frysen. Lägger den i varmt vatten där den får svälla och blir som färsk till det är dags att använda den. Efter en timme har vattnet svalnat och temperaturen i bastun lagom för ett bad.
I mitt hjärtas adventskalender lucka nummer 6, visas idag en liten lövruska, ihopplockad och knuten av en flicka på sex år. Här nedan ett litet smakprov från boken En tur med Cadillac:
/…En hel hög med stora lövruskor har Uno bundit ihop då hon med klen röst frågar om de skall göra några små och han plockar fram sin morakniv igen och ett dussin mycket små lövruskor läggs på högen.
– Som jag kan slå mina ärr med, säger hon lillgammalt.
På avstånd hör de åskmuller. Uno börjar söka skydd åt dem, hittar en lada en bit bort där de kan känna sig trygga. Åskmolnen närmar sig och det blixtrar och dundrar. Alldeles tysta sitter de. Uno passar på att fylla sin pipa och tänder den. Sedan kommer regnet och blöter ner hela skogen. De plockar fram matsäcken, han räcker fram en vetebrödsskiva åt flickan som vant doppar den i muggen med kaffe, mjölk och socker.
På hemvägen går de genom ett avverkat skogsområde, Uno hittar en stubbe, tar fram yxan, klyver stubben i mindre bitar och lastar i kärran. Hon lyfter fram ett litet vedträ, trycker sin näsa mot det och luktar.
– En tjärstubbe, säger Uno då.
Väl hemma, bär de upp lövruskorna till vinden och hänger dem parvis på ribborna uppe i nock. Det luktar björkris i hela huset.
Stolt visar hon upp en liten lövruska för Hilma.
– Ska slå på ärren, förklarar hon.
Senare badar de bastu. Närmast bastustranden finns en liten brygga och strax framför den ett lite bredare ställe i forsen med sandbotten. Där tar de ett dopp i det friska vattnet.
Efter bastun sitter de ett bra tag på träbänken vid stranden, tar igen sig och lyssnar på bruset från forsen.
Hilma räcker fram kammen åt flickan och hon hjälper sin mormor att reda ut det långa håret. Med åren har håret tunnats ut något, men det når fortfarande ner till midjan på henne.
– Du har silverhår mormor, säger flickan tyst då hon drar kammen igenom håret.
Det här är ett av mina käraste minnen, från det självständiga Finland. För mina morföräldrar var inte självständigheten självklar.