Nu har jag läst klart Lotta Thorséns ”Aldrig som hon”.
En bok som den här är alldeles för ”dyrbar” för att recenseras med ord. Så jag väljer en ”bild” istället:
Som en formation av istappar som träffas av vårsolens strålar då och då och får den att smälta något. Det händer att vattendropparna blir hängande kvar i solens strålar, inte som en prisma i regnbågens alla färger utan faluröd, måhända att den hämtar sin färg från ett sår i den lilla flickans hjärterot. Dropparna dröjer sig kvar ibland, tvekar att ramla av som väntandes på en ny köldknäpp, men vårsolen är stark, den har sommaren i bakfickan och var så säkra att isen smälter.
Så här skrev den indiske gurun om smärtan:
“Så snarare än att försöka undvika smärta, gå in i det. Låt det göra helvetiskt ont. Låt det smärta fullkomligt så att såret öppnas helt och hållet. När det är öppet börjar det läka.” Ur: Upplysningen ABC, Osho
Och jag för min del kommer att bära med mig boken länge till. En oerhörd stark läsupplevelse.
På eftermiddagen var det meningen att jag skulle fixa den där Kålrotslådan enligt släktreceptet och kan ni tänka er att jag har lyckats slarva bort min ”kokbok”. Jag har letat lite här och var, det sade jag i alla fall till min man när han, efter en lång arbetsdag, klev in genom dörren här hemma. Jag har letat på nätet men jag hittar inget som ens liknar vårt recept. Nu sitter jag här framför datorn igen och hör att han har kommit igång att leta.Vilket öde, att tappa bort vår ”släktklenod” två dagar före julafton… men hittar vi ”kokboken” lovar jag förstås att skriva receptet här.
Ja, jag har fortsatt att lästa Cecar Millans bok och nu är jag inte alldeles säker på om jag alls skall öppna den mer för den gör mig inte glad. Skall man så här gammal behöva ändra på hela sin personlighet bara för att klara av att träffa sin broders hund en gång i veckan, är frågan.
Citerar några rader här:
”Många av mina klienter är som sagt jättestarka personligheter som är vana att styra och ställa med allt och alla”… ”I samma ögonblick som de här starka, mäktiga och inflytelserika människorna kliver in genom dörren därhemma förvandlas deras styrka enbart till sentimental energi, som projiceras på hunden. -Oooo mitt lilla gullegullegullegryyyyn! Får matte en puss?”
I den här stilen fortsätter han i två hela sidor och jag tycker mig varken vara inflytelserik eller styra och ställa, visserligen en bra ledare för en skolklass, men…
Så här avslutas kapitlet:
”Vad hundarna verkligen intresserar sig för är vem som är flockledare och vem det är som följer. När de här styrkeskiftarna kommer hem och låter sina hundar hoppa och härja, när de matar dem med godis hela kvällen, när de måste jaga dem runt hela huset och när de lyder hundarnas minsta vink, då vet hundarna hur de ska döma. Den här personen (som är så betydelsefull i människornas värld) är i hundens ögon en ranglåg individ som ska följa.”
Nej, jag har börjat söka efter ”bitsäkra västar” eller någon sorts ”rustning med halskrage av metall” så att min minigris till hund kan hugga brorsans schäfer i halsgropen utan att behöva bli ihjälbiten för det. (Vi var förresten på besök hemma hos dem i går och då låg hundarna sida vid sida och Sally slickade Queen under hakan för Queen hade ont i sina leder och hade fått Artrox och var något undergiven eller utstrålade låg energi.)