I lucka nummer 9 hittar du en gammal Karl Johan svamp, en rädd liten kanin och en tusenbladsbakelse, för visst går kärlek och hat hand i hand. Några utvalda rader från ett kapitel i ”Cadillacen”.
/…/Hennes erfarenhet av kyssar var inte så stor. Den första kyssen som en blöt kall tryckning med undersidan av en gammal Karl Johans svamp, ville hon helst av allt glömma. Den andra som en nosning av en rädd kanin, nära, darrande och varm, så ynkligt rörande, fick henne att känna panik, då hon i smyg kom att tänka på den.
Den tredje kyssen dröjde, för han vill vänta. Låter sin hand varligt stryka över de guldbruna lockarna, medan han skrattande lockar henne till sig. Retas, rör vid hennes arm, frågar om ärren och tycker att hennes historia om dem låter häftig.
Att hon trollbinder honom med sina små historier, har hon själv inte en aning om. Att han skulle kunna bli så fäst vid en flicka från landet, är för honom ofattbart. Lantlollor kallade hans kompisar sådana här tjejer, men de skulle bara veta. Han var så fastbesluten att ta med sig henne hem härifrån, om inte nu, då skulle det bli nästa sommar, där fanns inga alternativ.
Han följer hennes handrörelser med blicken, då hon med en kulspetspenna ritar små blommor på sina ben. Han hör henne nynna på låten ”If you’re going to San Francisco. Be sure to wear some flowers in your hair”/…/
/…/Han har nu funnits i hennes liv i två veckors tid och hon är hans utvalda, det är hon lycklig över. De har kört hans föräldrar till en dansbana i grannstaden. Efteråt vill hon gå in på en bar och fika. Det är folktomt i baren, då de stiger in. Han beställer två tusenbladsbakelser, en Coke och en Fanta. Så fort de sätter sig kommer ett gäng ungdomar in i baren och tar plats vid bordet närmast dem. Hon har svårt att äta sin bakelse för den smular sig så, därför reser hon sig upp för att gå till bardisken och hämta en extra servett. Då passar en av killarna i gänget på att smilande vissla efter henne. Hon ler tillbaka, för hon vet vem han är, även om de aldrig pratat med varandra. Då hon sätter sig vid bordet igen, ser hon ett gråblekt ansikte framför sig.
– Känner du honom? väser han mellan tänderna
– Nja, jag vet ju vem han är, svarar hon lite tvekande, hör hans häftiga andhämtning och för att liksom hejda ett utbrott, säger hon helt lugnt att hennes bakelse smular sig så att den är svår att äta upp med skeden. Han hade ätit upp sin vid det laget och nu trycker han i sig även hennes bakelse, utan att ens fråga om hon vill ha den. Sedan stiger han upp och går med långa kliv mot utgången, öppnar dörren och väntar artigt tills hon passerat.
Abrupt tar hennes sagor slut, den spetsskymda, broderade framtiden hamnar i dunkel dimma. Hon vill inte fråga vad och varför, vet alldeles för väl att han varit svartsjuk. Hon sätter sig på en parkbänk.
– Tönt, tölp, idiot, klantskalle, fåne… håller hon på att räkna upp i sitt huvud… försöker sätta orden i bokstavsordning i väntan på hemfärden.
Precis då lägger han sin arm om hennes axlar och ber henne glömma… om det går, säger sig skämmas, vet inte vad som tog åt honom. Eller jo, det vet han, han tycker så mycket om henne att han inte vill att någon annan ens skall titta åt hennes håll, vill att hon är hans för alltid. Vill att hon skall följa med honom om en vecka och fortsätta gå i skolan där och bo hemma hos honom så länge.
– Men jag har ju precis fyllt femton, konstaterar hon torrt./…/
Älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-
älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar-älskar inte-älskar