I lucka nummer 13, hittar du en tio årig pojke bärandes på en Luciakrona i näven. Han ville inte bära den på huvudet som alla andra, för han är inte som alla andra, men den sprider ljus, hans krona och det är väl det som är meningen med Lucia.
För 10 år sedan låg min lilla syster på BB, vi syskonen hejade på, hemifrån förstås. Förlossningen tycktes dra ut på tiden och efter en lång tids väntan krystade hon fram en liten lealös varelse.
-En liten pojke med Downs syndrom. Vi slogs av häpnad – detta fanns inte i vår tankevärld – hade aldrig funnits där – men nu fanns han här.
Till en början visade han inte någon starkare livsvilja, ville väl se sig omkring först, det pep i bröstet, blåsljud i hjärtat hade han och svag muskulatur. Men han accepterade oss och piggnade till. Mycket snart upptäckte vi att ett barn aldrig är samma som sin diagnos.
Oscar, är idag tio år och klarar det mesta på egen hand. Talet var till en början teckenspråk, men numera går det riktigt bra om han får både säga och visa vad han vill. Vår hund Sally och Oscar har däremot kommunicerat problemfritt sedan första början.
Vår hund ja, som egentligen inte är vår, utan vår dotters och blev i all hast lämnad här på trappan, då de var på väg till BB. Det är nu för två år sedan och de verkar ha glömt att hunden från början var deras, men i alla fall en liten Jack Russel terrier som ”byter namn” stup i kvarten. Ropar jag på grannens hund så kommer Sally… och ropar jag på Sally, kommer grannens hund, ibland undrar jag om hundar kan vara autistiska, i så fall har hon varannan dags autismdövstumscharmtrollssyndrom och jag älskar henne. Den kärleken blir dock besvarad när hunden vill, d v s att jag lär alltid komma i sista hand efter möss, ekorrar och flygplan som lyfter och landar på Landvetter flygplats.
I onsdags hade Oscar fått gå hem från skolan med hög feber och ont i magen och på det viset fortsatte veckan, han var uttråkad och ledsen. Sally hade någon sorts vaktnoja, hon skällde oavbrutet på allt och alla. Då slog jag min systers telefonnummer och bad att få prata med Oscar. Sedan lät jag Sally ta över med sitt skällande – hör och häpna, de (Oscar och Sally alltså) pratade med varandra i flera minuter… snacka om glädje. Efteråt hade Oscar gått omkring och sagt att Sally ringde och ville att han skulle blir frisk och att de skulle ses på tisdag.
Hur många gånger har ni blivit uppringda av en hund när ni varit sjuka? Absurt?
Slutligen ett litet citat ur Upplysningens abc:
”Absurditet
Allting vackert är absurt. Skönhet är absurd. Glädje är absurd. Skratt är absurt. Kärlek, fred, upplysning – dom är allesammans absurda, i den bemärkelsen att dom inte har någon innebörd bortom sej själva. Deras innebörd är en inre innebörd.
Samla så många absurditeter som möjligt i ditt liv. Ju fler absurditeter du har, desto rikare är du.”