Å, jag undrar vad som gladde mig allra mest med släppfesten i går: att det kom så mycket folk, att alla var så glada, att ingenting gick fel eller att Anna Jörgensdotter läste Stina Aronsons dikter så fint. Det måste vara det sista. Helt klart.
Det är en alldeles speciell känsla att för första gången höra någon läsa texter som man har jobbat med. Under tiden som jag arbetar med en bok så börjar det alltid kännas som att det är MIN. Efter att ha läst den x antal gånger, tittat på olika omslagsförslag, jobbat med baksidestext och pressmeddelande och funderat på hur vi ska få hela världen att hitta den här underbara boken och sedan läst den x antal gånger till så kan man den utan och innan och älskar den som om den vore ens bebis.
Sedan släpper man ut den där bebisen i en stor hård värld och bara hoppas innerligt att världen ska vara snäll mot den. Och varje gång någon säger att de tycker om den blir man lite tårögd och tycker att det är det finaste man har hört.
Att lyssna på när någon läser ur boken, särskilt en så stark bok som det här, är liksom andlöst. Kommer läsningen att göra boken rättvisa? Det gjorde Anna Jörgensdotters.
/Moa