Därför

Sedan igår har jag funderat på det jag utlovade att blogga om idag: Varför jag skriver.
En ganska idiotiskt sak att utlova egentligen eftersom jag inte är säker på om jag vet det själv. Jag har skrivit så länge jag minns. Jag kommer ihåg hur det kändes när jag gick i ettan och första gången förstod hur det där med bokstäver och att läsa hängde ihop. Hur kul det kändes och hur jag genast tog läsandet och skrivandet till mig. Jag blev en sån där bokslukare som plöjde alltifrån Kitty-böcker till Kulla-Gulla och allt av Barbro Lindgren och Maria Gripe. Sedan började jag som sagt att skriva också, först dagböcker som åtta-nioåring(och långt in i vuxen ålder) som sedan fortsatte som noveller och dikter (mina dikter som jag skickade in till Norstedts som artonåring blev för övrigt refuserade). Nu förtiden skriver jag som jobb – texter av olika slag – artiklar, programförslag, böcker.
Men så varför skriver jag? Förutom för att tjäna mitt levebröd? Jo, för att jag tycker att det är kul. För att jag tycker om ordet, att leka med bokstäver och fila på meningar. För att jag tycker om vackra texter och roliga formuleringar. För att jag är bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. För att jag (hur pretentiöst det än låter) vill uttrycka en inre röst i mig (då menar jag framförallt de litterära texterna), sätta ord på känslor, skapa historier, hitta på och fantisera, använda mig av erfarenheter, upplevelser och tanka in det i en berättelse. För att det helt enkelt känns som ett behov. Därför skriver jag. Tror jag.