Känner att jag har lovat en del som jag måste hålla. Att skriva om skrivprocessen – kan det vara något att hetsa upp sig över? Kanske inte. Men det roliga är att när jag möter läsare vill ni alltid veta: hur tänkte du då, hur fick du ihop den romanen? En mer vanlig fråga från journalister kan vara: vad i romanen har du baserat på självbiografiska erfarenheter? Dessa frågor tillhör två skilda världar. Den första är jag långt mer förtjust i.
Jag förstår båda frågorna, det är inte det. Men jag lever i tron att ju mindre en läsare vet om mig, om författaren, desto bättre. Den vetskapen lägger sig annars i vägen för läsningen, för mig är det så. Jag kan till och med irritera mig på författarporträtten längst bak i boken (har ibland utan framgång försökt förhandla bort mitt eget), att jag inte kan låta bli att undrande snegla på den. För vet läsaren för mycket om författaren, börjar romanen handla om den och inte om mig. Meningen är inte att projicera känslorna på någon annan – vad jobbigt den här författaren verkar ha haft det! – utan att de ska vara allmängiltiga och slå an något hos dig som läsare. Tar författaren för stor plats, sker inte det.
Det finns med att vara författare är just detta att skriva om människors villkor, inte specifikt mina. Jag har skrivit romaner med berättelser som jag efteråt knappt förstår hur jag kunde hitta på. Men jag har känt för dem! Jag har trott på dem, brunnit för karaktärerna, givit dem och berättelsen allt jag har av insikt (ibland mycket varierande) och erfarenhet (likaså). Ibland har det räckt, ibland inte. Men frågan: hur får man ihop en roman? slutar aldrig fascinera varken mig eller er läsare.
Jag återkommer med det omöjliga svaret!