PREMIÄR – PÅ ALLA SÄTT
Å, så det är såhär det känns att stiga ut i cyberrymden – klart, oändlig himmel, friskt som ett höstäpple. Ni kommer att behöva tålamod med mig, det är första gången jag bloggar. Har allt för länge, och säkert av fel skäl, inte trätt in i denna värld. I vintras fick jag en tankeställare av flera vänner: ”Men Barbara, du som är så bra på att skriva och kommunicera, varför är du inte ute på nätet mer?” Jag försvarade mig med att jag köpte ju resor och… ”Nej, som ett sätt att länka samma precis de människor som är intresserade av precis samma saker som du.” Jag hade inte sett på det så. Hade bara sett tekniken, hört de otrevliga tilltagen, det skvallriga, småaktiga. Men hade jag verkligen gått ut och läst och letat själv? Inte mycket.
Så i våras gjorde jag en stor satsning: gick med i Facebook (puh!), sist av alla. Började planera en hemsida (puh!), sist av alla. Kontaktade boksighter, varav den föredömliga Bokcirklar var en, och läste vad som faktiskt skrev på bloggar av de/er som var genuint intresserade av böcker. Ni är ju precis som jag! Detta borde givetvis inte ha kommit som en överraskning, men igen: ha tålamod med mig. Jag tror bara att jag var lite rädd.
Nu känner jag tvärtom: vad fantastiskt att ibland slippa ett filter av journalister, pressfolk, och marknadsföring mellan mig och läsaren. Min vana från biblioteksbesök säger ju mig att jag vet väl vad vi läsare (jag läser ju mer än jag skriver!) vill veta mer om: skrivprocessen. Hur finner man modet att börja? Hur mycket planerar man i förväg? Vad händer med ens karaktärer och samtidigt med min människosyn? Om detta och mer kommer jag att dela på denna blogg.
Insåg i somras att jag firade 20-årsjubileum som författare – lät märkligt som 41-åring! Men jag debuterade 1990 med romanen ”Älskade du”, har därefter skrivit sju romaner till: ”Islossning” senast, ”Syster min” och ”Sömnlös” bland andra. Skriver även barnböcker och en ungdomsbok (premiär nästa år!) och för biståndsorganisationer. Som min yngsta dotter sa häromdagen: ”Men mamma, hur mycket har du skrivit egentligen! Är du inte färdig snart?”
Den kan man fundera på en stund.