Jag har en skamlig hobby – jag kladdar i mina kollegers böcker.
Det betyder inte att jag tycker att jag är bättre än någon annan. Andra löser DN:s söndagskryss; jag redigerar redan utgivna böcker.
Jag försöker läsa välskrivna böcker för att utveckla mitt hantverk, och när jag inte har tillgång till sådana, så tar jag det jag kommer över. ”Da Vinci”-koden var intressant; å ena sidan ett fattigt språk, men å andra sidan ett antal effektiva cliffhangers. Sidorna är fulla av min penna – bort med upprepningar, adjektiv och stapplande meningar. Omflyttning av stycken och frågetecken kring insprängda föreläsningar. Och så – här och var – noteringar kring de välfungerande spänningshöjarna – för vare sig jag vill erkänna det eller inte, så ville jag veta hur det skulle gå i boken.
Jag minns när jag arbetade som filmkritiker – jag längtade efter att bli så uppslukad av filmen att jag skulle glömma bort att anteckna. Likadant är det med denna hobby – det är alltid lika härligt när jag läser något sådant som är så bra att jag glömmer bort pennan.
/Augustin