Min pappa kom hem med svett forsande ur pannan, satte sig ner och dog.
Han var 41 år. Jag var tio.
Därför vet jag hur viktig en pappa är.
Därför ville jag inte missa något av mitt barns liv.
Därför fick jag panik när jag kände den kraftiga smärtan i bröstet.
Men jag tar det från början:
Jag är rädd för att bli som mina föräldrar – och då menar jag inte rädd för att klä mig i sextiotalskläder, bo i miljonprogrammet eller gilla Beatles. Jag menar att jag är rädd för att det ska gå för min nya familj som det gick för min gamla. Min mamma blev änka när hon var 33 med tre små barn – jag var äldst.
Min hjärna vet att jag, eftersom jag inte röker, tränar regelbundet, väger lagom mycket och dessutom äter nyttigt, borde kunna fördröja att mina ärftligt höga blodfetter tar livet av mig.
Men mitt hjärta litar mer på den enda förebild jag levt med, min far, och säger mig att pappor dör unga.
Därför ville jag dela barntiden lika med min fru. Inte en chans att jag skulle sitta på ett kontor och fantisera om tennismatcher mot en trettonåring i en avlägsen och oviss framtid. Inte en chans att jag skulle yra om kvalitetstid medan min fru satt hemma och lekte med vårt barn.
Det var nuet som gällde. Jag struntade i pengarna och jobbet – jag ville vara med mitt barn medan jag kunde.
Jag trodde att jämställdhet var inbyggt i systemet. Jag trodde att jämställdhet var självklart. Jag trodde det skulle vara självklart att vara med mitt barn på samma villkor som min fru.
Det visade sig vara betydligt svårare än jag trott.
* * *
Så inledde jag texten som var det mest påfrestande jag dittills skrivit i hela mitt liv. Med den självbiografiska texten började mitt liv som publicerad författare, jag skrev den i antologin: “Uppdrag: pappa” (2003).
Resten av texten kan du läsa här.
Det blev mycket prat om texten; någon skrev att han skulle komma hem till mig och knäcka benen på mig för mina åsikter om pappaledighet.
Efter “Uppdrag: pappa” kom “Uppdrag: familj” – den texten finns här.
Och nu, efter långt skrivande, kom Ensamhetens broar ut i början på sommaren. En del av er har kanske läst utdrag ur den i tågtidningen Kupé – den var sommarläsning i juni månad.
Den är en vändpunkt i mitt liv. Jag behöver inte längre skämmas över alla timmar som jag lägger på skrivande. Det känns som om jag är betrodd med pennan.
/Augustin