Just nu håller jag i en skrivarkurs för Katarina församling tillsammans med prästen Hanna Nyberg. Otroligt lärorikt och fina människor. Är inte helt lätt att vara ”lärare” (jag testade ordet handledare, vägledare – fungerade sådär) och jag har redan lyckats sabotera en whiteboard-tavla genom att skriva med DEN DÄR PENNAN SOM INTE GÅR BORT. Det var faktiskt första gången. Jag känner stor beundran för riktiga lärare som vet precis vad en grupp behöver, kan hålla olika takt för alla olika övningar och hela tiden se till att alla har något att arbeta med. Utmaning! Men tack och lov har jag erfarna Hanna med (se fin bild!).
I onsdags pratade vi om dramaturgi och struktur, alltså hur håller man en bok samman från a till ö (eller annan ordning!). Just det här att strukturera sina tankar är ju en rolig fråga – går det? Jag gav dem min skiss från min roman “Islossning”. Min man varnade mig innan och sa att de kanske skulle tro att jag var en pyskopat när de hade sett den. Den liknar lite de där “mind-map”- kartorna man gjorde på 80-talet: ett diffust träd som växer upp och grenar där mina karaktärer sitter och så streck emellan. Årtal under och någon halvdan tidsaxel högst upp. Om man säger såhär: det är mycket svårt att tro att detta blev en roman på drygt 400 sidor. Alla fick sedan göra sin egen skiss för sin idé och på 15 minuter hade de flesta en tydligare skiss än min! Som lärare får man bara konstatera: “studenternas” förmåga övergår vida ens egen.
