Eller så är det helt enkelt så att jag också skulle vilja bo i det studentkollektiv dit Pucko flyttar med sin bror. Så kan det ju också vara, att man blir kär i någon för att få tillhörighet till ett speciellt sammanhang … (Nån som känner igen sig i det, eller har jag blottat mig totalt nu)? I detta fall är sammanhanget ett myllrande franskt kollektiv, med underbara personligheter. Snygga, sura, ambitiösa, svartsjuka, lata. Och så Pucko då som är 22 år gammal, förståndshandikappad och med en treårings intellekt, som med sin blotta närvaro först rör till livet för alla inblandade. Men konstigt nog är det precis vad som behövs för personerna i kollektivet ska få ordning på tillvaron och kärleken (jämför med storstädning som ju brukar börja med kaos och sluta med väldoft och ordning). Och Pucko blir älskad av alla. Även av mig. Läs boken Pucko av Marie-Aude Murail, säger jag! Underbar feelgood!
/Eva Ehrnström