Häromdagen kom jag på den finfina idén att facebook kanske skulle vara ett bra instrument för att hitta gamla kompisar i andra länder. Jag vet att det låter som att man kommer från järnåldern, men jag har alltid tänkt att facebook var en tidstjuv och att det skulle ta en massa tid från skrivandet och annat om man började hänga där. Sen tycker jag det är lite lustigt det här med att räkna vännerna. Som om det var en tävling liksom. ”Jag har 509 vänner på facebook”. Lite som man på den tiden räknade kameler och får i gamla testamentet.
Hursom. Det är ganska fint faktiskt. Att hitta de gamla kompisarna igen. Men nu ligger utmaningen i att hålla det på den här nivån. Jag menar, se till att det blir lite praktiskt. Att man håller kontakten för att sen kunna ses. Att det är det riktiga mötet som står i centrum. Eller är man gammeldags? Borde man nöja sig med de digitala mötena?
Minns en kompis pappa på Sicilien. När han kände sig nere brukade han sätta på sig sin vita linnekostym och gå ut och promenera nere på stan. Flanerade som en lord. Tog ett glas här och där, gav vänner och bekanta en chans att rycka upp honom. Inga digitala möten där inte.
Å andra sidan, och vem var det som sa det, il faut être absoluement moderne…
En fin morron är det i alla fall, och jag har gått en promenad på fäladen och sett många flanerande lordar och lordessar med hundar och skolbarn.