Har en novell på gång där hp är sömnlös men träffar en människa i vars sällskap han lyckas sova. Hp blir snart beroende av denna människa, och de träffas varje dag för att sova en stund. Needless to say hur illa detta tolkas av omgivningen när de blir påkomna… Problemet i skrivande stund är dock att jag har en ganska bestämd känsla av att jag redan har läst en novell om detta. Det är iofs inget problem, man kan ju ”låta sin hp ha läst en novell om detta” och även citera från ursprungsnovellen i texten, men ja, vilken? Eller finns det ingen?
Går också och funderar på en annan novell. Den har jag redan skrivit en gång och lagt ut på det forum som jag är med i (nafs), men så fick jag en icke-gillande kommentar av en skrivarvän vars omdöme jag litar mycket på, och då stagnerade texten lite grann. Men nu har den vilat i ja, minst ett år, och jag känner mig manad att ta upp den igen. Och när jag nu läser ursprungstexten inser jag att jag lagt in för mycket ”humor” i den och att det kan vara anledningen till att den därför slog knorr på sig själv. Det blev putslustigt, och inte trovärdigt.
Idén gick i stort ut på att en man och en kvinna köper ett hus. Det är ett renoveringsobjekt, ett gammalt fint hus. Mannen och kvinnan har vissa problem i sin relation (vilka?). De börjar renovera. Vardagen med alla dess små stötestenar, och ovanpå alla dessa stötestenar den börda som renoveringen utgör. Köra med släp, bära tungt, inte veta hur man smäller upp en vägg, googla, försöka, göra fel, börja om från början. Men efter ett tag börjar mannen inse att det är en ganska fin grej det här med renovering. Han börjar inse materialens tjusning. Han börjar använda sina händer och känna på huset. De gamla träbjälkarna, de valsade rutorna, den slitna parketten i vardagsrummet, allt detta blir för honom tydliga sinnliga intryck som kommer in i honom, fysiskt genom fingertopparna så att säga. Han blir så småningom besatt av huset. Han får en i det närmaste erotisk relation till huset (och det är här som det blir problem med trovärdigheten, men ja, erotiken får såklart vara sparsam, he…). Denna känsla kulmineras när han en natt skrapar tapeten av en vägg, känner den kyliga putsen mot handflatorna och sedan märker att därunder döljer sig en fantastisk väggmålning. Den uppenbaras för mannen steg för steg, tapetflärp för tapetflärp. Till slut ligger hela väggen ”naken” framför honom. Det är natt och alldeles tyst. Frun sover på andra våningen. Mannen släcker då alla lampor, tänder stearinljus och sätter sig att betrakta väggmålningen. Guldfärgstrådarna glimrar mjukt, ockrafärgen framstår i all sin fyllighet, och där sitter han framför detta som han upplever vara ett skådespel, smuttar på sitt glas och röker kanske en cigarr också, ja det gör han absolut. När gryningen kommer hör han frun vakna på andra våningen och gå på toaletten. Han hör hur hon spolar och han störs enormt att ljudet. Han hör henne gäspa högt på vägen tillbaka till sängen. Han tänker då att han inte vill dela den här upplevelsen med henne, att han vill ha den för sig själv, att det är det enda sättet att ha kvar upplevelsen destillerad. Han bestämmer sig därför för att skyla målningen.
Distanseringen makarna emellan förstärks, liksom bandet mellan mannen och huset.
Sen?
Lämna det realistiska och glida över i något mer paranoiabetonat där mannen tycker att huset står på hans sida, och försöker snärja frun eller snarare eliminera henne för att huset ska få ha mannen för sig själv (så gjorde jag det i ursprungsversionen)?
Se till att perspektivet blir så att man inser att det är mannens egna sinnessjukdom som får honom att tänka detta?
Men då är han ju en knäppis vilken som helst, och det är inte kul.
Vissa idéer kanske bara helt enkelt inte ska fullföljas. Eller så får man kombinera de två, och sömnlösheten får vara orsaken till hans bristande verklighetsförankring. Eller nåt.
Får fundera vidare.