Söker du en vän? Vi är många som genom livet förlorat människor som vi en gång delade allt med. Kanske var det tidsbrist, kanske flyttade ni till olika städer. Kanske var det en andefattig vardag som förvägrade vänskapen det syre den behöver för att överleva.
Du har nu chansen att vinna två böcker – en till dig själv och en som jag tänker att du ska skicka till din förlorade vän. Kanske kan det få er att hitta tillbaka till varandra.
I Ensamhetens broar utforskar jag minnet av en förlorad vänskap.
Så här nära vänner var bokens huvudpersoner Peter och Fredrik från början:
* * *
Den enda natten jag minns från när jag var fyra år var natten då Fredriks pappa dog.
Först tyckte jag allt verkade roligt eftersom vi, trots att vi var grannar, sällan sov över hos varandra.
”Var ska Fredrik sova?” sa jag.
”Är du hungrig?” sa min mamma och höll handen på Fredriks huvud.
Det var då jag förstod att något var fel. Jag har aldrig känt min mors hand på mitt huvud. Hon strök min kind en gång när min pappa råkade smälla igen bildörren på min fot.
Sekunderna gick och min mamma tog inte bort sin hand från Fredriks huvud.
”Är du säker på att du inte är hungrig?” sa hon när vi kröp in under våra filtar. Fredrik skulle sova på en madrass på golvet.
”Kan lampan vara tänd?” sa Fredrik.
”Jag lämnar dörren öppen”, sa mamma och böjde sig över mig och kysste mig på kinden.
”Blä”, sa jag.
Hon kysste Fredrik på kinden.
”Mamma pussade Fredrik”, sa jag.
”Var snäll mot Fredrik nu”, sa mamma.
”Kan vi få en macka”, sa jag och visste att jag inte skulle få någon. Om min pappa fann smulor blev han röd i ansiktet. Han gillade inte att jag åt någon annanstans än på köksbordet, och vad han skulle säga om en smulig säng kunde jag gissa mig till.
Mamma gick iväg och Fredrik och jag var ensamma.
”Mamma gråter”, sa Fredrik.
”Har hon ramlat?” sa jag.
”Någon sa något elakt i telefonen”, sa Fredrik och tittade i taket.
”Jag grät när jag ramlade ner för trapporna”, sa jag.
”Jag sa åt henne att berätta för pappa”, sa Fredrik.
”Tog du med din robot?” sa jag.
”Jag vet inte”, sa Fredrik, ”mamma packade åt mig.”
Dörren gick upp och jag stirrade på brickan som mamma som kom med. På brickan stod smörgåsar med ost och marmelad, varm choklad, och två ägg. Jag visste att äggen var min pappas eftersom mamma varje kväll kokade två ägg som han skulle ha till frukost.
Hon satte ner brickan på golvet intill Fredriks madrass och satte sig bredvid.
”Ät nu medan jag läser för er.”
Jag skuttade ner från min säng och hoppade upp och ner i Fredriks madrass.
Brickan skakade och mamma sa åt mig att sluta.
Vi satt på var sin sida om henne och åt medan hon läste en lång saga om en flicka som hjälpte en drake att rymma från en djurpark.
Min mammas röst fyllde rummet och pappa tittade in genom dörren. Jag såg att han såg att madrassen var översållad med smulor och att jag hade spillt choklad på det vita lakanet. Ett halvätet ägg låg på Fredriks kudde med gulan neråt. Jag såg att pappa såg ägget. Mamma och pappa tittade på varandra.
Jag kröp in under täcket och väntade på att pappas arga röst skulle skära igenom tyget. Jag var rädd att han skulle skälla på mamma, eftersom det var hon som hade gett oss mat i sängen. Han stod tyst i dörröppningen och jag såg att han svalde.
”Jaha, du Fredrik”, sa han och svalde igen. Han tittade på oss och korsade armarna över bröstet. Mamma tittade på honom; han vände och gick till vardagsrummet.
Min mamma läste så länge att jag inte minns hur jag somnade.
Nästa morgon kokade hon nya ägg till pappa och sedan kom Fredriks mamma och sa att Fredriks pappa inte skulle komma tillbaka.
”Måste han jobba?” sa jag.
Fredrik och jag tittade på henne.
”Nej”, sa hon, ”han behöver inte jobba längre.” Hon skälvde och min mamma frågade om hon ville ha te eller en smörgås.
”Man måste äta”, sa mamma.
Fredriks mamma skakade på huvudet.
”Kommer pappa också dö?” sa jag.
När Fredrik klev in bilen och de skulle åka till hans farmor hade han ett uttryck i ansiktet som blev kvar hela året. Hans ögonbryn sluttade neråt som om han fått en viktig fråga som han inte hade svaret på. Efter det året sjönk uttrycket in i hans ansikte, som om det låg och väntade under huden.
*** Ur Ensamhetens broar, Albert Bonniers förlag 2009
Blogginlägg ska vara korta; och det här är redan alldeles för långt. Jag får vänta till nästa inlägg med att berätta vad du behöver göra för att få de två signerade, inbundna exemplaren av boken hemskickade.
/Augustin