Ja, alltså – och tusen tack för ert varma deltagande och välkomnande – om det inte varit för gårdagens sinnesstämning hade jag kanske varit kapabel att se det snöpliga i det hela. Samma dag som jag ska börja blogga i kölvattnet av min bok Många människor dör som du, dör min farmor. Ibland får man den där känslan av att ödet sitter och ler i mjugg åt en. Eller så är det som italienska ordspråket säger: du ville ha cykeln, nu får du trampa (Volevi la bicicletta, adesso pedali.). Man skriver en bok om död i överförd bemärkelse, och det är klart att man då måste ta tjuren vid hornen och säga något om dödsprocesser innan man kommer in på annat man hade tänkt skriva om…

Men först en kort presentation:

Jag heter Lina Wolff, bor i Hörby och har nyligen kommit ut med min första novellsamling, Många människor dör som du på Albert Bonniers förlag. Novellerna i samlingen utspelar sig delvis i Spanien, delvis i Sverige. Jag har bott i Spanien i ungefär sex år, och innan det har jag bott på en del andra ställen också, t.ex. i Italien och så lite olika platser i Sverige. Jag har skrivit sen 2003 ungefär, och håller nu på med lite olika grejor, några noveller och så något längre projekt.
Jag ska skriva här ett tag nu. Nina har sagt att jag får skriva om vad jag vill och hur ofta jag vill. Det känns bra. Jag kommer nog att skriva en del om städer, för jag har bott i en del och har ett uppdämt behov tror jag att prata om dem och tänker att det här forumet kanske kan vara rätt plats för det… Dessutom får jag en ram att hålla mig till vilket känns bra för jag har aldrig bloggat tidigare.

Men tillbaka till det dödliga nu, det får bli dagens tema. För några veckor sedan var mina spanska svägerskor på besök här med sina familjer. Efter att vi kånkat runt en del på den skånska landsbygden sa en av dem att det verkade som om ”döda människor hade det bra i det här landet”. ”Hurdå?”, sa jag. ”De ligger ju så fint”, sa hon då. ”Var och en i sin jordplätt. Med gräs ovanför och maskar runt omkring.”

Och ja, efter den del garvande kunde man väl tillstå att det faktiskt låg något i det där. Jag menar – jag kommer ihåg hur det var när jag bodde i Spanien och för första gången besökte en modern kyrkogård. När det gick uppför mig att den där vita cementväggen inte var en minnestavla över dem som låg på kyrkogården, utan deras faktiska gravar. Boxar i en vägg, helt enkelt, med en namnbricka utåt. Det var också ganska lätt att föreställa sig det dödsvätskevenedig som låg bakom namnskylten. En skokartong för den sista vilan – en dränerad förpackning för evigheten…

Efter det där började jag se skokartonger överallt. Spanien, kunde jag tänka, är byggt av skokartonger. Lägenheterna i husen är skokartonger som staplats på varandra, alla byggnader i hela stadsplaneringen är skokartonger och om man går ett steg längre och betänker vilken form saker och ting generellt har, så är faktiskt nästan allt fyrkantigt. Lägenheten man bodde i var fyrkantig, köket var fyrkantigt och alla rummen var fyrkantiga. Gatan utanför var en långsträckt rektangel och trottoaren likaså. Alla saker man hade i skafferiet var fyrkantiga. Till och med marmeladburken var fyrkantig (– hade inte den varit rund tidigare?) Jag tror det var i samma veva som en kompis berättade att man i Japan hade börjat odla fyrkantiga meloner (man lät dem växa i en låda helt enkelt) för att de skulle vara lättare att transportera. Och så toppades nu fyrkantshelvetet av vetskapen att man också efter det här fyrkantslivet, om man nu skulle begravas i Spanien alltså, inte skulle bli befriad från det, utan fortsätta att leva i det, också som död.

Man blev plötsligt glad av nya saker. En krokig morot, eller ett runt brunnslock. Grannfruns sneda tänder eller bara ett häftstift. Uppkäftiga och anarkistiska irregulariteter i skokartongsvärlden.

Så ur det perspektivet, tyckte min svägerska, är det ju fint som snus att få begravas på en riktig kyrkogård. Höra vinden däruppe, känna regnet när det tränger ner. Bli en blomma, eller en mask, kanske ett helt träd. Och ja, kanske är det så man får se det, skrattade jag. A good country for dead people?
Fast det där sista tog jag tillbaka. Jag gillar Sverige, det är ett av mina favoritländer faktiskt.

Och vad gäller farmor: hon var 96 år gammal, dog av ålder framför ett öppet fönster en fin dag i september när luften utanför var ljum och lite vindig. Utöver den naturliga sorgligheten har man faktiskt inget att klaga på alls.