Profilfoto
2009-09-05

Intro: Kerstin Aronsson och Kevin Frato diskuterar aktuella bokfrågor. Aronsson är förläggare på Kabusa Böcker i Göteborg; Frato är debuterande författare. Under september utkommer han på Kabusa med debutromanen Numera negerkung, som handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige.

Frato börjar dialogen:

Hej Kerstin!

När du berättade att min debutroman Numera negerkung kanske inte ens får bli bedömd av Augustjuryn blev jag nedstämd. Jag drömde den kvällen att jag blev inkallad till litteraturdomstolen där juryn satte sin dom: utvisning till annexet under biblioteket i Jordbro Centrum!
Vahd are probleemet, man? som det heter på svengelska. Ja, problemet är just att boken är skriven på två språk, svenska samt engelska. Men inte nog med det: svenskan är skamligt dålig i början, det finns en del 1800-tals finlandssvenska inblandat, och engelskan är på Philadelphia-slang.
När jag första gången läste förlagets beskrivning av boken tänkte jag, “Dang, man, I wish I’d written that book! But I probably wouldn’t have been able to pull it off!” Kanske kan jag förstå att Augustjuryn haft svårt att förstå sig på grundidén.
Men ändå inte. Det som utvidgar roman-formen har alltid uppskattats, åtminstone historiskt sett. Att Augustjuryn kanske inte vill ha med Numera negerkung får jag ändå se som ett tecken på att det här är något nytt som de inte inte vet hur de ska hantera.
Men hur ska en bok som handlar om en amerikansk krigsvägrare som flyttar till Jordbro och blir tvåspråkig hanteras, om inte på två språk? Vi är många som lever på två språk här; får inte vi skriva så?
Eller måste vår litteratur tas på svenska för att tas på allvar Augustjuryn?

Kevin!

Under mina 20 år som förläggare liknar din Numera negerkung ingen annan romans. Så varför skulle inte Augustjuryn vägra ta emot den eftersom den är tvåspråkig, eller fyraspråkig, eller universell. Men sista ordet är inte sagt – jag väntar på att Förläggareföreningen ska återkomma till mig med besked – förhoppningsvis att den får vara med bland dem de läser inför nomineringarna.
Du tog en stor risk som skickade iväg ditt manus till oss på Kabusa i en ihoptejpad reklamaffisch och gjorde något slags kollage av klisterlappar, kopierade boksidor och små teckningar. Vid en första anblick såg det ut att vara en dåres verk. Ett intryck som förstärktes när manuset saknade följebrev, och avsändare. Men vi behövde inte läsa många sidor för att se att detta var en roman som självklart skulle ges ut. Berättelsen om hur jag skrev ett brev adresserat till manuset huvudperson Lay-Z kommer vara med länge.
Så varför skulle inte Augustadministrationen behöva ha lite tid på sig att fundera.
Glömde skicka dem länken till bokvideon på Youtube … å andra sidan, vi kanske inte ska komplicera det hela.

Kerstin

Dagens val bland böcker jag gav ut på 90-talet:
Förbjuden betraktelse av Nina Bouraoui
Till min egen förvåning blev den första romanen jag var förläggare för en språklig orgie i adjektiv och metaforer – jag som brukade hylla det stiliserat enkla. Nina B:s debutroman.

Kerstin: Hej, visst glömde vi presentera oss! Jag skrev första inlägget utan att veta hur bloggen skulle se ut eller fungera; men det var ändå rätt slarvigt av mig att inte ge lite mer bakgrund. Nu har jag skrivit till ett intro.

Just det, för alla som undrar: romanen kommer ut i dagarna och August har tydligen svårt för engelskan i den. Han bodde ju i Frankrike ett tag men engelska kanske inte var hans starka sida. Jo det är mitt fel, jag skulle tagit hänsyn till det. Men strunt the same, det är bara en bok.

Hur kom det sig att Nina Bouraouis debutroman blev din debut som förläggare?

Och hur förhållar du som förläggare dig till Annika Koldenius och Nina Frids Manifest för framtida läsupplevelser i DNs Boklördag? Själv blev jag lättad och kände dessutom igen mig: Det är berättelsen som är det viktigaste. Precis som det är bra berättelser jag själv vill läsa. Fast det hjälper med ett suveränt språkbruk, lite humor och en spännande form. Såsom i Om natten i Chile av Roberto Bolano. Dessutom fick manifestet mig att ha en anings mindre dåligt samvete för alla böcker jag fortfarande inte läst ut (och förmodligen aldrig kommer att läsa ut).
Och jag har flera gånger försökt klura ut vad Kabusa har för utgivningsprofil, och när jag frågat dig rakt ut har du har helt enkelt svarat, “Vi ger ut böcker som vi gillar”.
Ja det var läsmanifestet i ett nötskall.