När jag blev intervjuad inför boksläppet var en återkommande fråga vad jag läser. Och det är en upplysande fråga, jag frågar själv gärna folk vad de läser för att skapa mig en uppfattning om dem, men samtidigt fasar jag för den. Lite lättare blir det ju om man får köra väderleksvarianten.
I så fall är Dagerman som en handsydd kappa, funkar alltid, känns alltid naturlig och lagom varm utan att man någonsin blir svettig. Yourcenar är som sagt en bylsig ylletröja, passar när det är blåsigt och man mår dåligt, men blir lätt tung och lite för varm om man är på vanligt humör, och helt outhärdlig om man för en stund råkar känna sig lycklig. Don Quijote är en pansarhjälm – när man läser den finns det inget som rår på en – är man lycklig fattar man varför och är man olycklig fattar man också varför – och kan samtidigt le i mjugg åt det hela och garva med magen om det behövs. Sen finns det ju underkläder, och det är ett känsligare tema. Hade det varit för fem dagar sen hade jag såklart dragit till med Miller – men, som sagt…
Big Is Beautiful är lättare och Rabelais den givne tillverkaren – ”the more the merrier” och ”pärlor kan ju inte vara mer värda än kullerstenar eftersom de ju är mycket mindre”.
Strindberg är en kostym som egentligen sytts för män, men som man som kvinna ändå kan vara nyfiken att prova. Lite som i carvernovellen där hp går in och provar kläder ur någon annans garderob, av motsatta könet såklart… I den strindbergska kostymen sitter man som kvinna helt rak i ryggen och prövar att intala sig att det inte finns dåliga kläder, bara dåliga kroppar, och kanske grinar man lite illa över att meningen ligger så dåligt i munnen. Man är rädd för att böja sig lite för mycket eller svälla över på någon bredd, för då är det givet att ryggsömmen smäller.