Inatt drömde jag om Marguerite Yourcenar. Det var ingen trevlig dröm, för hon var arg. Kanske var det det dåliga samvetet över något som jag sa om hennes böcker på en middag förra veckan. Att de är som bylsiga ylletröjor – funkar när det blåser och man mår dåligt, men blir bökiga och svettiga om man mår bra eller känner sig lycklig.
Det var inte snällt sagt. Inte om man tänker på hur mycket energi jag tillgodogjort mig ur hennes böcker.
Ibland är man som läsare en vampyr. Suger sig sig blodet ur sidorna, och slänger sen boken på sopen.
Till mitt försvar får jag väl säga att jag för tillfället lider av en jobbig ovilja. Allt jag läser känns som trollguld. Glimrar och verkar inbjudande, så kommer jag till sidan 50 och då är det tvärstopp. Kan inte läsa en rad till. Antingen är det för mycket plot eller för lite, tonfallet luktar parfym eller bara känns konstruerat. Och jag vet att det inte är hos boken problemet ligger, utan hos mig.
Tror ändå jag skyller det på Miller den här gången. Och hoppas att en icke alltför blodfattig bok snart kommer strykande ur skuggorna igen.