Det är tema GRÅT på min vecka. Antingen är jag överkänslig på grund av att boken just kommit ut eller så… håller jag på att bli sån här. Jag brukar aldrig gråta annars. Faktum är att det är något jag alltid önskat att jag var bättre på.
Igår grinade jag åt det här klippet där Beyoncé har konsert i Sydney och drar upp en leukemisjuk liten tjej på scenen och sjunger en låt för henne. Cancer + barn = grååååt. Och det hade kunnat bli helt fel, sådär amerikanskt show-sentimentalitets-äckligt, men jag tror på det stora och äkta i den där stunden. Framför allt är det ingen tvekan om att lilla tjejen är lycklig. Gråt gråt.
Idag fick jag ett läsarbrev från en man som också fick mig att grina en skvätt. Det är otroligt hur ensamma människor kan vara. Tänk att inte ha blivit vidrörd av en annan människa på 20 år. Gråt gråt.