Författarsjukan

Jag tror det finns ett sjukdomssyndrom som är specifikt för författare, och jag skulle kunna döpa det här och nu till post-publicerad depression.
Först jobbar man med sitt manus, lever med det, stångar huvudet i väggen, grubblar och fantiserar och älskar det och hatar det, tampas med självtvivel och känner sig som kung, eller till och med Gud, över den värld man skapat.
Sen släpps boken och med lite tur och ett bra förlag bakom sig så får man göra lite intervjuer, läsa lite recensioner. Men sen kommer PPD-syndromet när det gått en vecka och man inser att världen inte stannat av helt. Den fortsätter fungera, för det finns – otroligt nog! – människor som har annat för sig än att läsa boken man just gett ut.
Det känns så tomt. Och lite maktlöst. Just det där att inte kunna styra något själv längre. Bara hoppas, hoppas att boken så sakteliga börjar hitta sina läsare.