Strålande sol och jag har suttit på idylliska fiket Lasse i parken med ett anteckningsblock framför mig, tretår i kaffekoppen och tomt stirrande blick.
Har börjat skriva ner lite idéer för nästa roman. Ärligt talat blev det mest en massa kludd och krumelurer i marginalerna. Det är lite som att vara i början av ett supersvårt pussel. Inget verkar höra ihop, man kan inte se helheten framför sig ännu på långa vägar. Vet ungefär var jag vill att det ska landa men inte alls hur jag ska komma dit. Börjar ana karaktärerna men de har inte blivit levande ännu. Jag längtar efter det där klicket i skallen när allt faller på plats och man knappt kan vänta tills det är dags att sätta igång. Det är världens bästa knark.
Kajsa Ingemarsson kom förbi en sväng, hon bor i samma område som jag, och jag fick massor av bra tips av henne om det här med att hålla tal inför publik. (Har ventilerat min ångest över detta i ett tidigare inlägg.) Jag ska dessutom gå en kurs imorgon på förlaget. En coach som FILMAR MED VIDEOKAMERA under tiden – sen ska man TITTA PÅ FILMEN TILLSAMMANS för att se vad man behöver jobba på. Blir svettig bara av tanken. Men det är bra att utmana sig själv. Sägs det. Ju.