En gång var en som hette Pedro ute med en av sina bästa killkompisar. De var någonstans i Chueca, de gick runt från bar till bar och drack en del och blev väl ganska dragna. De pratade om allt möjligt och flera gånger under den där kvällen kände Pedro att fan vad lyckligt lottad jag är att ha en kompis som han (vi kan kalla honom Juan). Juan ställer alltid upp, med Juan kan jag prata om allt, mitt liv får en annan mening tillsammans med Juan. Och så tänker han alla dessa saker, lite rödmosig av spriten och vinglig, och de går genom gränderna, sjunger på nån sång, pissar i kors och en del annat som killar gör.
Så säger Juan plötsligt:
– Pedro, ska vi gå hem till mig och dricka en kopp te?
Och det här med att dricka en kopp te, det betyder ju som alla vet något helt annat. Och då slår det plötsligt Pedro (hans ögon fick ett speciellt och mörkt glimmer när han berättade det här) att han är attraherad av Juan. I fyllan och den allmänna munterheten var det inget problem för Juan att tänka den tanken, den kom helt naturligt och han hade inte kvar några barriärer som fick honom att stanna sina egna tankar och tänka att jag är ju straight osv. Han tänkte alltså tanken helt ut: Jag är attraherad av Pedro. Och som en människa som känner sig lite uttråkad av den ljumma tristess som hör livet till och som plötsligt får ett erbjudande om att hoppa fallskärm, nån som säger till människan att häng på nu, men det måste vara nu, för planet går nu och om du vill så är det nu, det kan vara ditt livs upplevelse och det kan vara så att skärmen aldrig vecklas ut, visst kan det vara så, men vill du testa så måste du göra det nu.
– Okej, sa Pedro därför. En kopp te blir bra.
De gick uppför trapporna i huset där Juan bodde. Det var tyst och Pedro sa när han berättade det här att han hörde hur hans steg ekade mellan väggarna och att det ekot lät ödesmättat. Juan tog fram nyckeln och satte den i låset. Pedro rodnade och Juan såg rakt på honom.
– Du rodnar ju, sa Juan.
– Gör jag? sa Pedro. Det är nog bara spriten i så fall.
Juan tittade barmhärtigt bort. De gick båda in i Juans lägenhet. Juan satte tekannan på spisen. Pedro kom på sig själv med att iaktta Juans kropp på ett sätt som han bara tidigare iakttagit kvinnors kroppar. Han såg hur Juans byxor satt långt ner på höfterna. Han såg livremmen. Han såg Juans axlar. Han gick nära Juan, skulle hjälpa till att ta fram koppar, och tyckte att han kände Juans doft. Han såg för vad som för honom verkade som första gången, Juans händer. Och medan Juan hällde upp te, tänkte Pedro på hur det skulle vara om de kysstes. Om de bara kysstes, alltså. Inget mer.
De drack te. De pratade om sina flickvänner. Juan pratade om sin Camilla och sa att han kände sig så oförstådd av henne. ”Det alltid närvarande kvinnliga gnatet”, sa Juan. ”Det gör att jag rostar inombords. En vacker dag checkar jag ut.” Pedro hade nickat fundersamt. De satt nära varandra i soffan. Pedro kände Juans armhår. Och så kände Pedro att nu var det dags, att Juan öppnat dörren och Pedro var den som skulle få ta första steget. Det var så det skulle gå till, det var så det skulle vara. Och eftersom Pedro aldrig varit så finurlig när det kommer till att uttrycka sig, aldrig vetat hur man levererar en mening och alltid tänkt att det är handlingarna som räknas, inte orden, började han säga till Juan:
– Ska vi…?
Och Juan såg på Pedro.
– Ska vi… vaddå?
– Knulla?
Han menade inte att säga det. Han menade inte att de skulle knulla och när Pedro säger att han inte menade det så tror jag honom. Han menade något annat och det hade varit snyggare om han agerat enligt sitt vanliga motto att handlingar är mer värda än ord och bara helt enkelt lagt handen bakom Juans nacke och kysst honom.
Men det var väl den obekanta känslan med hela situationen som fick honom att kasta sig in med hull och hår och den här gången till och med prova ordens bärighet.
– Nä, sa Juan då. Jag har inte såna känslor för dig, Pedro. Jag kan faktiskt inte förstå hur du kunnat få för dig det.
Sen dess har de inte setts mer. Och egentligen är det förbannat sorgligt men jag kunde ändå inte låta bli att garva när Pedro berättade det.