Det blir mer och mer uppenbart ju längre in i mitt nuvarande projekt jag kommer att den bästa lösningen för att komma vidare nog vore att tända en cigarett… Dessvärre är jag inte rökare, och kommer kanske aldrig att bli. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma. Om hur det skulle vara. Att mitt i plottandet (det så outhärdliga) få sträcka ut handen. Greppa, tända, dra in. Och voilá – lindring.
Problem för dagen: Överblicken man har eller inte har över intrigen. I en novell vet man ungefär hur det kommer att gå, man kan chansa på ett slut och låta historien växa i riktning mot det slutet. Sen kan man, om man behöver, ändra det slutet och även ändra i novellen. Det är lättsamt, vackert och vigt. Man ger allt, och är samtidigt beredd att förlora allt. Man ligger inte platt mot marken och spikar en räls för att godståget ska kunna köra fram. Man hängskuttar i lianer och får njuta av fartvinden när det svänger.
Men nu ska allstå intrigen fixeras. Godståget är redan igång, ska helst inte ge sig ut i vegetationen.
Det finns folk som har rökt så mycket när de har skrivit att de till slut rökt upp pappret i de manus de just avslutat. Den ryske teoretikern Bachtin gjorde det. Blev förvisad till Kazakstan och i brist på tobakspapper använde han de alster han just skrivit. Snacka om anspråkslöst förhållande till det egna materialet. För att inte tala om de stora sanningar som måste ligga på botten av ett askfat.