Ett av mina mest djärva försök till kommunikation under min Spanienvistelse, eller faktiskt kanske i hela mitt liv över huvudtaget när jag tänker efter, var när jag under min mammaledighet försökte bli kompis med de spanska mammorna i parken. Min spanska var fortfarande ganska dålig, men jag tänkte att de väl skulle visa viss förståelse för det och antingen prata engelska, eller prata väldigt långsamt på sitt eget språk. Så jag tog sonen och barnvagnen och traskade ner. Solen sken, portvakten höll upp dörren och sopbilen verkade ha kommit i tid kvällen före så allt verkade bra. Men jag behövde inte vara så länge i parken förrän en ganska obehaglig sanning gick upp för mig: det fanns nämligen inga spanska mammor i parken, för de spanska mammorna har bara fyra månaders mammaledighet och befann sig alltså istället på sina jobb. Ansvaret för barnen hade de i sin tur delegerat till sina egna mammor. Vad jag fann i parken var därför inte en enda mamma i min egen ålder, utan ett gäng mormödrar. Och de spanska mormödrarna är svåra att ha att göra med, det vet alla som försökt. Dels pratar de annorlunda än den yngre generationen, som om de aldrig riktigt öppnar munnen ordentligt utan låter alla ord koka ihop sig därinne för att sen komma ut något slags gemensam klump. Sen låter de arga och pratar snabbt. Om tvättmedel och såpoperor på teve. Talkshows och receptprogram. Jag lyssnade en stund innan jag försökte blanda mig i samtalet. När jag äntligen tog mod till mig och flikade in något om recept, visade de mig samma intresse som om jag varit en kubikmeter luft. Jag försökte igen om såpoperor, men pratet självdog ganska snabbt och alla parter stirrade ut i luften.
Jag gick hem, slog på teven och upptäckte en ny värld: såpoprevärlden, talkshowvärlden, realityshowvärlden… Las mañanas de Alicia blev snart en favorit, El diario de Patricia också, och på eftermiddagarna La verdad de Laura… Tre grundbultar att staga upp sin interkulturella förståelse på. (Och jo – det är YTLIGT – men vetefan ändå om det inte gav mer än efterkommande Hemmingwayläsningar, tjurfäktingar, kackerlacksutrotningar och fördjupningar i inbördeskrigets problematik – man lärde sig massor av de här tre damerna, jag lovar).
Och så en dag kom en riktig mamma till parken. Hon hade lappade brallor, stort rufsigt hår, en låg basröst och långa smala stolpben. Hon hoppade upp i rutschkanan, åkte ner med sitt barn. På bänkarna runtom satt förfärade mormödrar och tittade på. Min hjärna gick på högvarv, försökte producera spansklåtande meningar som jag skulle lägga fram för rutschkanemamman, korta staccatostycken som i stort gick ut på att vi antingen kunde gå till den mest närbelägna baren och ta en kopp kaffe, eller hem till mig och ta ett glas vin. Jag har alltid en flaska rosé i kylen. Vi kunde kylslå den och dricka den på terrassen. Barnen kunde sitta i den lilla uppblåsbara bassängen. Och just som jag tagit mod till mig och skulle gå fram, slog min son någon annans son i huvudet med en metallspade.
– Ditt barn har slagit mitt, sa det slagna barnets mormor.
Jag bad om ursäkt. Sa att det inte skulle hända igen. Det slagna barnets mormor såg nöjt på mig medan jag genomgick den förnedring som det innebär att anstränga sig för att be om ursäkt på ett språk som inte är ens eget, med felaktiga genus och uteblivna artiklar, bakvända ord och feluttalade diftonger. Allt medan det slagna barnets mormors guldskärp glimrade i solen och hennes son kastade hundkissad sand på vår barnvagn.
När jag återigen såg mot lekplatsen, var rutschkanemamman såklart borta. Jag satt en stund och undrade åt vilket håll hon gått och om det var någon vits med att gå och leta efter henne.
Sen tog jag vagnen och gick hem till Laura och hennes sanning som ju ändå skulle börja klockan fyra.
La verdad de Laura kapitel 88: