Hej igen!
Och tack för välkomsthälsningarna. Det är så häftigt när det man skriver lever i världen, och när man får veta, konkret, att det gör det. Idag har jag tjärat lada hela dagen. Stått högt uppe på en stege och smort och smort och fått tjära på kläderna och på armarna och benen och i håret och sett ut över soldiset över myren på andra sidan vägen och dragit in tjärdoften i näsan och sträckt på mig och tagit en bräda till och flyttat stegen ytterligare en meter och klättrat ner och fyllt på fyllt på hinken från dunken – och blivit klar med hela den nya gaveln. Det är sådana grejor jag håller på med här medan familjen och gästerna, som kommer och går, gästerna alltså, lagar mat och åker till stranden och kommer hem och diskar och åker och handlar och lagar mat igen och åker på tornerspel och kommer hem och nattar barn.
Nu ikväll när jag kollade mailen hade min förläggare skickat en ny recensionslänk för Fru Freud. Det är väldigt intressant med recensionerna vad gäller just den här boken. Jag är ju ganska van att få recensioner, men jag har aldrig varit med om just det här tidigare, nämligen att recensenterna inte läst samma bok. Det den ena berömmer kritiserar den andra. Om den ena beskriver bokens tema som si har den andra läst ut det så. Kvällens vidarebefordrade recensent hade gjort en renodlat biografisk läsning. Hon jämförde bokens handling med fakta om mitt liv (läst i Femina, eller?) och tyckte, om jag förstod henne rätt, att boken hade existensberättigande som ett slags vittnesmål om sökandet efter ett bättre, eller till och med bra, liv. Att den dessutom är något som ”författaren måste få ur sig för att bli fri” får stå för henne. Nåväl. Språket gav hon inte mycket för och litterära kvaliteter saknades. Analytikern fru Freud är provocerande självcentrerad och terapin sårar. Någon annan recensent gav boken beröm för just språket och skildrade berättarjagets och Fru Freuds möte som en varm och djup kärlekshistoria mellan huvudpersonen och hennes terapeut och Ad Libris valde ut boken till sin litterära klubb för skönlitteratur av hög kvalitet under juli eftersom de, antar jag, ansåg att den hade just litterära kvaliteter. En del recensenter har fokuserat på psykoanalysen, några på (som jag ser det den rätt perifera) bipersonen Leo och några, framför allt en, på sexet (kul, jag tänkte att det eventuellt skulle förbigås med tystnad). Den ena av Experssen/GP:s två recensenter gav boken fyra getingar och den andra två. Det är illustrativt för Fruns recensionsresa i världen. Och jag vill mycket hellre ha det så än en massa liknöjda treor. De två recensioner som gjort mig gladast är de som beskrivit boken som något nytt, som en bok som inte liknar andra. Det var en sådan jag ville skriva. Jag ville inte kopiera någonting som vare sig jag eller någon annan gjort tidigare, jag ville skapa ett original och ta de risker som ett sådant projekt kräver, såväl språkligt som innehållsligt. Inför ett av mina framträdanden på Pride, det på Teater Tribunal, hade jag ganska mycket korrespondens med SvD-kritikern Elise Karlsson som var moderator, och en himla kul (och ambitiös) grej hon gjorde var att läsa min debutroman Genom ön från 1997. Hon tyckte den var bra men ”oförlöst” jämfört med Fru Freud. Jag tycker att hon har fullständigt rätt. Genom ön är möjligen välskriven, men inte nyskapande. Precis allt i fru Freud är intressantare. Och som jag minns det fick Genom ön, med något enstaka undantag, väldigt, och i stort sett entydigt goda recensioner! Men jag är glad att de skriver därute, nästan oavsett vad. Jaha, jaha, tänker jag: så kan man uppenbarligen OCKSÅ se det…
God natt nu från svartaste svarta östra Gotland med mulen sammetshimmel utan stjärnor ikväll.