Nu är jag tillbaka i Stockholm på riktigt. Visst kommer jag att vara på Gotland under hösten, men just nu idag har den officiella (inför mig själv) stadsflytten skett, med avfärd från Gammelgarn klockan halv sex i morse. Då har jag ändå varit här i stan i några dagar i förra veckan tillsammans med yngsta sonen – för att därefter skynda mig tillbaka till ön igen. Igår vid den här tiden låg jag naken i sensommarsolen på favorithällen nere vid Sjaustru (inte en människa så långt ögat nådde) efter att ha tagit det som kanske var sommarens sista dopp. Sedan fikade jag med byggarna som (kanske) kommer att vara klara med tröskvandringsrenoveringen innan jag kommer tillbaka till ön. Idag ska jag (börja) rensa papper. Svara på mail. Sortera in kvitton. Det vill säga göra de måsten som småföretagande (kan man lugnt säga) i bokskrivarbranschen kräver. Jag har egentligen inget emot det – det tar bara sin tid.
I ett lite större perspektiv ska jag planera arbetsåret. Jag påbörjar ett större journalistiskt uppdrag som kommer att ta ett par månader i anspråk i september. Det är bra. Jag tillhör inte dem som kan koncentrera mig på dagarna och sova gott om nätterna om jag inte vet att jag har fakturor på ingång. Särskilt inte när jag köpt timmer, kalkbruk och pannplåt för så mycket pengar att jag inte ens tagit reda på den exakta summan (vad spelar den för roll, antingen blir trösken renoverad eller så blir den det inte. Och nu BLIR den det). Och så ska jag fördjupa mig i formen för de där skrivarkurserna som jag – kanske – hade tänkt dra igång redan till nästa sommar. Eller så blir det nästnästa. Att skriva liv-kurserna. Ja, visst ÄR det spännande Catalpa! Vad ÄR det, som du skriver, som avgör huruvida en erfarenhetsbaserad berättelse har förutsättningar för att bli läsvärd, alternativt banal? På något sätt har det naturligtvis med innehållet, det vill säga VAD som ska berättas, att göra. Men jag är inte säker på att det är det som avgör. Inte ens på att det är huvudsaken. HUR det görs är, tror jag, betydligt viktigare. Och oupplösligt sammanvävd med både ”vad” och ”hur” finns BERÄTTAREN, och hennes/hans motiv, drivkrafter, temperament etcetera etcetera. Vilka, i det här sammanhanget, bara är intressanta utifrån huruvida de gagnar eller motverkar den STORY som ska skrivas fram – det vill säga det egentliga subjektet när det kommer till skrivande. Det är sådana saker som skrivarkurserna ska kretsa omkring. Det kommer att bli väldigt roligt att sätta mig ner och formulera det exakt medan höstmörkret tar över.
Och sedan ska jag ju till Göteborg och bokmässan i september. Fru Freud har fått ett storseminarium på söndagen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord och jag ska diskutera boken (och psykoanalys och Freud över huvud taget), under ledning av Tiina Rosenberg. Så då kan det bli åka av. Hoppas jag. Frun och jag har ju haft en underbar sommar tillsammans. Å, vad kul det var på både Pride och Almedalsbiblioteket, och får jag som jag vill så var det bara början. Jag pratade med någon i telefon häromdagen, jag har glömt med vem, och Fru Freud avhandlades och utan att tänka mig för rann det bara ur mig att ”det är min bästa bok” (utifrån hur frimodigt, alternativt pretentiöst, projektet var/är, och hur det genomförts) och jag brukar inte tala så om det jag skrivit eller gjort över huvud taget. Det allra mesta kan ju alltid bli eller göras bättre. Men. Ochtaiträochhjälpochförlåt. Det är så det är.