Sågad i fotknölen!
Ja så har det då äntligen hänt. Jag har fått en riktigt usel recension. Eller snarare en hink med kritik.
Inte för att jag direkt längtat efter en riktigt kritisk recension, men väntat på den har jag så klart gjort. Med nån slags dallrande illamående i magen.
Och nu har det alltså inträffat. Och jag överlevde. Och klarade av att läsa den. Flera gånger faktiskt.
Det är Joachim på Deckarhuset som sätter sågbladet i min hälsena och river loss. Och faktum är att när jag svalt den första äckelkänslan så är det ganska intressant läsning det han skriver.
Dels att han inte som dom flesta har sträckläst utan haft svårt att ta sig igenom boken. Dels för att han säger sig sakna vissa trådar och att han själv antar att anledningen till att han inte gillar den är att han helt enkelt inte är i min målgrupp.
Hmm …? Målgrupp?
Skriver man för en viss läsare? Ja kanske? Absolut inte medvetet, i alla fall inte jag. Men alla är vi oss själva närmast och jag är tjej och i den så kallade övre medelåldern. Och han är ung och man. Det senare inser han ju själv också är den antagliga anledningen till att han inte finner min hjältinna särskilt sympatisk utan snarare lätt obegriplig.
Överhuvudtaget verkar mitt grepp och hela historien inte intressera honom? Jag känner plötsligt en vild lust att mejla honom och fråga om han skulle gilla mitt nya manus mer? Men nej. Jag kommer inte att mejla alls. Han är bara en i en mängd av människor som kommer att läsa boken. Och alla KAN inte tycka om den. Så kan man bara inte skriva? Eller?
Fast Stieg Larsson har ju lyckats på något sätt. Att skriva för alla. Både män och kvinnor … Hmmm …
Det som sårar mest är trots allt att han finner mina beskrivningar av männen så mossiga och dåliga. Kan det vara så illa att jag i kraft av min ålder och att jag är en luttrad tjej med både dåliga och bra erfarenheter av män, är aningen gumsjuk? Hujedamej!!
Nu skriver han faktiskt att han ska lämna boken till en annan läsare, som i hans ögon bör vara mera i ”målgruppen”. Fasen, jag gillar inte det ordet längre. Morr!
Men å andra sidan. Han ger mig kredit för mitt språk och mitt bygge och tror att jag når topplistorna om några år. Suck! Det innebär alltså att jag har mycket kvar att göra, många timmars slit framför mig och mycket kvar att lära om detta hantverk.
Utmanande om inte annat!
Carpe diem alla
Ingrid