En unken pust från medeltiden!
Efter min morgonrunda i nätpressen är jag arg och upprörd. Riktigt heligt förbannad! En kvinna – ja det värsta är att det faktiskt är en kvinna – från Nya Zeeland, höjer sin röst och propagerar för att återinföra barnagan i sitt hemland.
Hennes uttalanden har så klart fått reaktioner på många håll i världen. Men hemma på den vackra ön på andra sidan klotet, säger sig närmare 80 % av folket vara för att barnagan återinförs.
Hennes argumentation drar in oss här hemma i Sverige, eftersom hon anser oss vara ett skrämmande och varnande exempel. För i Sverige är föräldrarna numera livrädda för sina barn! Ifall ni inte visste det.
Jag har aldrig slagit mina barn och kommer inte att göra det heller. Jag erkänner att jag tagit hårt i armen nån gång, att jag höjt min röst och att jag i utmattad trötthet tappat tålamodet och i affekt burit min skrikande son i hans overall för att överhuvudtaget få med honom. Men slagit? NEJ!
Hur får man andras respekt? Ja inte är det med att slåss. Jag vet. Dels för att jag själv har kämpat mig ur ett destruktivt förhållande med hot och våld och numera är heltidsmor åt mina söner. Dels för att många av mina söners vänner har föräldrar som slår. Eller som det så vackert heter, agar. Som om det skulle lindra …
När sonens kompisar berättar över middagsbordet om tofflor i ansiktet, örfilar, spottloskor … så blir jag bara beklämd. Det är ren smärta jag ser i deras ansikten. Och förakt. Till och med hat. Men mest uppgivenhet och förlorad respekt. Dom stannar ibland hos mig istället för att gå hem. Och dom ljuger för och bedrar sina föräldrar med samma öppna förakt som dom själva blivit visade.
Om föräldrarna tror att dom vet vad deras barn gör och att dom har dom i sin hand, så kan jag berätta att dom inte har en blekaste aning om vad deras telningar egentligen gör.
Det om något var nog den största chocken under Backabranden här i Göteborg för över tio år sedan. När man inte kände igen sin ungar för att dom bytt till andra kläder som dom hade gömda i en förvaringsbox på stan, sminkade sig, bytte kläder och grejjer med varandra – när dom väl sluppit utanför dörren. Och inte sov dom över hos väninnan … nä.
Jag påstår INTE att jag vet vad mina söner gör i varje givet ögonblick men jag försöker visa dom och deras kompisar respekt och verkligen lyssna när dom själv väljer att berätta något.
Självklart frågar jag också. Men återigen, respekt.
Åhhhhhh, så upprörd jag blir!!!!!
Jag startar snart en motgrupp på Facebook. Morr!
Men idag skiner solen i Göteborg. Någon förgyller vår morgon i innerstaden med att högtryckstvätta tidigt som attan. Men jag skulle väl ändå gå upp. Och börja förbereda en italiensk buffé och invänta mina kära vänner i eftermiddag. DET ska däremot bli trevligt ;-D
Carpe Diem alla!
Ingrid