Jag är också lurad.
Man borde så klart inte haka på igen och fundera, ens. Men jag har precis läst Jan Guillous krönika där han återigen, eller som vanligt, är arg. Säga vad man vill om herrn och hans ilska, men jag blir nästan alltid road av hans vassa och skarpa synpunkter, men framför allt av att han vågar sätta ut sin haka och med ett leende tar käftsmällarna. Vilket han egentligen alltid har gjort. Ända sedan sin journalistkarriär.
I senaste krönikan, funderar han i sin ilska över marknadsföringsmetoderna från dom större förlagen. För det är ju dom som har musklerna att göra något alls. Han kastar sig så klart över Bonniers igen och deras ”räknenissar” som girigt slickar i sig pengarna och så klart, som alla vinstdrivande företag av storlek, endast är ute efter stålar. ;-)
Det som är intressant i hans krönika är hans funderingar över moralen i denna metod, med att hypa en pseudonym och sprida minst tveksamma rykten. Och antagligen viska rätt märkliga saker i framför allt dom utländska förlagens öron för att piska fram köpstressen.
Enligt Jan så gjorde man detta med framgång även med Baldersson på sin tid. Kul detalj är att Jan fick uppdraget som journalist att ta reda på vem författaren var. Det spekulerades ju friskt på den tiden att det var Olof Palme. Men även väldigt välkända så kallade litterära författare. Tydligen är Baldersson en enkel lärare. Men den nyheten var det inte så många som var sugna på ;-)
Bedrägeri? Intressant teori. För att förlaget medvetet sprider rykten och blåser under spekulation som ett led i marknadsföringen är ju ingen tvekan.
Ett är i alla fall säkert. Kul för dessa småbarnsföräldrar att få lite kosing. Det hade inte jag heller tackat nej till. Fattig har jag varit i så många år nu att jag nästan tappat räkningen. Även om jag svagt kan minnas hur det var att ha en riktigt bra lön.
Och helt säkert är ju också att det inte ger oss som skriver så kallade lättviktare som deckare, bättre rykte. Snarare tvärtom.
Dessutom ger det mer näring åt den falska föreställningen att bara man blir författare så är ens lycka gjord och framför allt om man skriver deckare. Som ju varken är nåt litterärt eller ens svårt att hafsa ihop.
Ja suck och pust!
Lätt att skriva en deckare är det inte! I alla fall inte om man vill göra något bra. Och jag har inte sett några miljoner än ;-)
Det är tur att det är så förbaskat kul att skriva! Och att det är därför man gör det. Annars hade man lätt blivit besviken … :-D
Och att inte stå för det man gör eller gömma sig bakom en uppfnissad fasad, nä fy farao! Så pinsamt. Då är jag hellre fattig. Men glad ;-D
Idag skiner solen i Göteborg. Jag ljuger inte.
Ingrid