Kasta sten när man sitter i ett glashus är inte bra!
Jag hoppas innerligt att mina vänner och läsare har den stora nåden att upplysa mig, den dagen jag börjar bli den minsta lilla aning pompös! Käck och medial kan jag bli ;-D Det är jag med på. Men inte uppblåst och högfärdig och diva… Usch!
Min plats i skyltfönstret på Bokia har nu invaderats av Nesser och Mankell. Ja, det kanske finns nån slags ära i det med? :-) Det var ju trevligt så länge det varade.
Nesser är en synnerligen ödmjuk och vänlig man som jag beundrar både för att han är just ödmjuk och vänlig men också för att han skriver rasande bra. Mankell däremot har inte alltid varit så snäll eller särdeles ödmjuk.
Jag minns fortfarande, med nån slags förvåning över att han helt enkelt vågade, hur herr Mankell för något år sedan ondgjorde sig över deckargenren i sin helhet och i synnerhet alla debutanter som vällde ut via mindre nogräknade förlag som inte verkade bry sig det minsta om kvalitet eller god litteratur. Jag minns inte exakt vad han sa, men i att innebörden var att det mesta, ja allt i deckarhyllan var ren skit. Rubriken i media var ”Deckaren är död.”
Nu har herr Mankell återvänt till den utskällda genren och det med sin trötte och slitne Wallander. Stackarn! En tröst för honom är att det ska vara den sista.
I SvD idag får Henning Mankell ordentligt med kritik, för att han gjort precis det som han för några år sedan skällde ner alla andra för att göra.
Jag är inte skadeglad. Verkligen inte. Men det finns en sak att lära av detta.
Sätt dig aldrig på dina höga hästar!
Och – du är aldrig bättre än din senaste roman…
Usch, nu slog prestationsångesten till på allvar!
Tur att jag inte står kvar i skyltfönstret på Bokia ;-D
Allt gott.
Ingrid