Inslitningskalas :-)
Ja för invigningsfest är det lite sent för. Jag flyttade in till Göteborgs innerstad sent i höstas och imorgon är det verkligen hög tid för mingel och vänner. Tiden går så fort och jag ville så gärna ha hunnit gör något åt det unkna gamla köket, med 40 år på nacken, innan alla vänner skulle kika in. Sagt och gjort. Inte för att köket är klart, än …
När väl bänkskivan kom, efter sju sorger och arton bedrövelser, så var den så klart krockskadad under frakten. Nu ligger den där och skäms provisoriskt och när den nya kommer har jag inte hört ett knyst om, än. Men köket ser okey ut och fungerar. Då har jag helrenoverat köket, vardagsrummet, hall ett och två och äldste sonens rum. Återstår då bara två rum som inte har sett varken målarpenslar eller slipmaskiner. Badrummet var gjort. Annars hade jag inte slagit till. Gästtoan som är 40 år gammal vete gudarna om jag tänker bry mig om? Men en sak i taget.
Nu susar jag runt som en yr höna och petar lite här och lite där, duttar färg där och slänger skräp där och skriver ner ännu en sak som ska handlas där och letar efter ljus där och … Märkligt att det alltid blir någon form av panik på slutet? Att jag alltid är en sån obotlig tidsoptimist.
Samma sak med manus nummer två. Dagarna kan ibland rinna mellan fingrarna och inte ett ord kommer ner. Nästa så svindlar timmarna och jag skriver det ena kapitlet efter det andra. Nästa stryker jag det jag just gjort … och börjar riva i bygget.
Eller så dyker det upp nåt jag inte vet eller inte begriper och frågar en expert, får ett svar som kullkastar stora delar av min plot och jag får riva upp min synopsis igen. Storyn är densamma men stuket, ja det där stuket måste jag hitta!
Just nu skaver och gnisslar manuset väldigt i början. Det strävar lite småtrött som ett gammalt tågset som har svårt att ta fart. Och det gör ingen glad.
Jag grubblar på hur jag ska få rätt grepp … Det mal innanför pannbenet hela tiden. Snacka om låååång förlossning!
Och under tiden listar jag allt som jag borde göra eller vill göra innan inslitningskalaset imorgon.
Jag vet ju att jag borde förbered maten så mycket som det går redan dagen innan. Framför allt handla. Och inser att jag kommer att fortsätta måla, städa, slänga och yra runt in i det sista.
Men kul ska det bli!! Vad vore man utan sina vänner?
Grymt ensam ;-D
Carpe Diem
Ingrid