Hur får du inspiration?
Den frågan får jag allt oftare nu, när boken stått i bokhandelns hyllor i några veckor och en och annan recension ploppat upp. Och framför allt, mina vänner och bekanta har läst min skröna.
”Är den där superbitchen i din bok nån du känner?”
”Nämen gud, det där måste ju vara jag?!! Säg inte?”
”Alltså, han den där advokaten, honom känner jag, han …”
”Är det där du själv??!”
Eller motsatsen där recensenten menar att karaktärerna är väl klichéartade och inte särdeles verklighetstrogna. Utan överdrivet elaka eller psykotiska.
Egna erfarenheter? Ja men det är nog ganska självklart. Utan erfarenhet tror jag att det bli ruskigt svårt att skriva trovärdigt. Men att det för den delen skulle vara en regelrätt beskrivning av det egna livet eller karaktären, nej. Absolut inte. Mest för att det skulle bli ganska ointressant i längden.
Sen är det faktiskt inte svårare att bli inspirerad än att öppna en dagstidning. För vad händer inte i världen runt oss? Precis allt och lite till. När jag skriver om en pedofil och folk stånkar, inte en sån igen, det är väl uttjatat? Då kliver det ut just en dagispedofil i trakterna kring vår huvudstad.
Faktum är att när man öppnat webben den här sommaren så känns det som om folk dör som flugor. Mord och överfall i var och varannan liten håla, lik som flyter upp mitt i båttävlingar och skallgång efter äldre damer och herrar i skog och mark.
Förresten, superbitchen i min bok finns i verkliga livet. Hon bor så klart inte i Hovås men hon finns. Och, hon är sju resor värre än i min beskrivning. Så kanske är vi människor redan karikatyrer av oss själva?
Jag inser när jag funderar över frågan om vart jag får min inspiration, att det egentligen räcker med att gå utanför dörren. Livet, är allt vi behöver. Och människorna runt oss är oupphörligen fascinerande. På gott och ont.
Och jag älskar verkligen att titta på folk. Och även tjuvlyssna!
Så om ni möter mig på min runda i Slottsskogen eller på gator och torg i Göteborg nån dag, så tveka inte att komma fram och prata. Det är bara trevligt.
Men passa er noga för att sitta bredvid mig på någon av stadens alla caféer och diskutera era elaka chefer eller relationsproblem eller på spårvagnen och prata högt i mobilen. För då kanske jag sitter där med mina stora öron och anteckningsboken och pennan i knät … ;-D
Allt gott!
Ingrid