Grattis Ingrid!
Eller vad säger man? När den ena födelsedagen efter den andra verkar rinna förbi i ett allt högre tempo, när höstmörkret redan lägger sig som utspädd målarfärg på kvällarna och det känns helrätt att tända ljus igen? Och, jag till min egen förskräckelse plötsligt tänker att, snart är det jul igen!
Vad är en födelsedag egentligen?
Så klart dagen då man föddes. Dagarna då man fick tårta och presenter och allas odelade uppmärksamhet. En dag som alltid var för långt borta, när man var liten, då när åren var jättelånga och sommarlovet var ett tillstånd utan slut. En dag man kunde längta till.
Och så klart en anledning att ha fest och träffa dom man verkligen gillar. Jo, och så finns det så klart kalas där man tvingas umgås med dom som man inte alls gillar också. För vem har sagt att alla man är släkt med självklart måste vara personer som man av någon oförklarlig genetiskt betingad anledning måste gilla?
Men nu? När man fyller det udda och verkligt märkliga femtioett? Jag menar, va fasen e det? Det innebär ju bara att man går mot sextio? Eller hur? Och det känns inget vidare … det känns som om slutet kommer närmare, att den utmätta tiden snart är uppäten, förbrukad och kanske en aning bortslösad?
Sen ser jag mig omkring. Under det senaste året har jag lyckats baxa mig och barnen ur ett synnerligen destruktivt och nedbrytande förhållande med en man som missbrukar och missbrukar sin omgivning och dom han egentligen borde älska och värna.
Och så klart sig själv …
Jag har lyckats övertyga min före detta man att huset till slut måste säljas och att alla band skulle klippas av. Jag har hittat en nya bostad för mig och barnen, flyttat, fick så klart acceptera att lämna det mesta efter mig, inte ens några foton fick jag med mig! Knappt några möbler, knappt nåt …
Köpt nytt och renoverat nästan hela lägenheten och stabiliserat mig och barnen i ett nytt liv, bakom en egen dörr som går att stänga ute vår demon med. Äntligen fri!
Och jag har redigerat och kommit ut med min första bok och skriver på min andra.
Nä bortslösad är inte tiden. Jag har använt den. Varje minut. Kankse inte alltid till rätt saker på rätt tid och rätt plats. Men jag har åstadkommit massor.
Och viktigast av allt är att se att barnen mår bättre och bättre, att dom verkar harmoniska trots allt och att också jag börjar blomma igen. Leva!
Ja! det är därför man fyller år så ofta ;-D
Man LEVER!!
Och ikväll ska jag gå och se och lyssna på en annan brud som också fyller femtioett i dagarna. Madonna. Eller som en av fansen sa. ”En coool kärring!”
Carpe diem
Ingrid