8 månader av frihet …
Jag begrundade detta när jag igår promenerade ner genom Göteborgs innerstad, motströms kändes det som, eftersom hela verkligheten verkade vara på väg åt motsatt håll, alltså mot Slottsskogen och Way out West. Samtidigt pågår Kulturkalaset som bäst med scener nere ifrån hamnen och upp till Götaplatsen. Och jag ville insupa stämningen en stund.
I makligt tempo strosade jag runt, vinden var sval och behaglig och solen värmde. Jag som sällan eller aldrig fryser, gick i sval sommarklänning och sandaletter och mötte allt från t-shirts och shorts till påpälsade turister i dunjackor.
Och så klart svärmar med unga från all sköns svenska orter, alla med tunga spritkassar och ölburkar i händerna. Fast två unga damer gick faktiskt med var sin rödvinsflaska som dom elegant halsade ur medan dom promenerade bort mot festplatsen.
8 månader… Känns så oerhört kort och ändå en evighet.
Allhelgonahelgen flyttade jag och sönerna från villan i förorten in till lägenhet i stan igen. Sönerna var små när vi byggde huset, så dom minns inte sin tid i stan. För dom är allt det här nytt.
Bullret, ja för det bullrar alltid av nåt, bilar, motorcyklarna, gaphalsarna, sophämtningen, floden av återvinningsglas som låter som ett smärre Niagarafall när Renova kommer och tömmer.
Att bo på en begränsad yta högt över mark, att det finns grannar som inte gillar att man spelar GH för full volym mitt i natten … Att man inte har någon kompost längre utan hivar allt i ett sopnedkast. Att man kan gå ner runt hörnet och köpa det man behöver nästan vilken tid på dygnet som helst.
Men mest friheten. Och för sönerna just närheten till allt spännande, till kompisarna, kommunikationerna och skolorna.
För mig … ett eget liv.
Utan någon som bevakar mig, som snokar i mina saker, gräver i min handväska, i min telefon, kontrollerar städning och matlagning, går ut och in i mitt liv under ömsom hot och skäll men ibland närgånget klet … och ibland slag.
Jag har levt singel förr, det är inte det. Men när man levt i ett destruktivt förhållande under många år, krymper livet och du själv till ingenting.
Jag har många gånger undrat, varför just jag? Och sen insett att jag inte är det minsta ensam. Tyvärr. Att jag har tusentals medsystrar över hela världen som lider som jag gjort.
Idag kan jag promenera genom staden, lugnt, njuta, gå till gymmet, springa i Slottsskogen igen. Jag kan stänga min dörr och ingen kliver oinbjuden in. Jag sover lugnt om nätterna.
Självklart finns problem. Stora som små. Mitt kära ex gör fortfarande det lilla han kan för att förgylla min tillvaro med motgångar. Men livet är äntligen mitt eget igen.
Redan för många år sedan bestämde jag mig för att använda mitt elände till något bra. Vända det till en kraft istället.
Jag försöker se åren med hot och slag och förnedring som ett stålbad som gjort mig till en mera ödmjuk och klarsynt människa. Och att utan detta kanske jag inte hade fått förmågan att skriva så som jag gör idag? En teori, jag vet. Men jag väljer att hålla mig till den. Det tröstar.
Jag tänker inte bli en sån där författare som fläker ut mitt privata liv. Men – jag väljer att vara öppen med att jag är en före detta alkoholisthustru. För om det kan hjälpa eller trösta en enda av er alla därute, så är det värt det.
Nästa bok, ja ni förstår säkert? Kampen för det egna livet blir centralt … på flera sätt! ;-)
Carpe diem
Ingrid