För fem år sedan var jag pappaledig. Det var helt fantastiskt, underbart … nåja. Det var ganska tråkigt faktiskt. Hur som helst så anmälde jag mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet för att åtminstone några kvällar i månaden träffa vuxna människor och prata om något annat än barnmat och bävernylon. Jag hatade verkligen öppna förskolan.
Under tio veckor träffade jag ett litet engagerat och roligt gäng som leddes av vår lärare Sören Bondesson. Vi skrev, läste och kritiserade. Det var roligt, spännande och mycket givande.
När kursen var slut hade jag i min dator åtta skrivövningar som jag inte visste vad jag skulle göra med.
Då och då tog jag fram dem. Läste och funderade på om de skulle fungera som bottenplatta i ett krimbygge. Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. Skrev hundra rubriker och tänkte att om jag skriver tre sidor för varje rubrik så blir det ju trehundra sidor och det verkar ju vara lämpligt.
Sagt och gjort. Fyra månader senar var det klart.
Trodde jag.
Efteråt kan jag konstatera att det tog fyra månader att skriva men fyra år att färdigställa.
Den bok jag nu debuterade med ligger en bra bit från det första manuset men inte en minut av allt arbete var bortkastat. Jag lärde mig oerhört mycket om skrivprocessen och hantverket under tiden. Tvåan som nu ligger för redigering gick mycket fortare att skriva men mycket arbete återstår med hjälp av förlag och redaktör.
Den slutsats jag dragit är att det krävs både envishet och kunskap för at ro ett bokprojket i hamn. Och en massa glädje och engagemang. Och tur.
Om resultatet sedan kallas litteratur, skräp, deckarskit, snabbläst, lättviktigt, kommersiellt eller något annat bryr jag mig inte om ett smack. Om läsare finner nöje, avkoppling och en och annan aha-upplevelse av mina ord och berättelser så räcker det gott åt mig.
Tycker diskussionen om skit (litteratur) och brist på begåvning som förs på annan plats här på bokcirklar (Unnis blogg) luktar kulturell elitism. Och det är verkligen inte vackert.
Vi hörs.
Vargen