Ibland tänker man det mest märkliga tankar.
Jag har två barn. De är det mest värdefulla jag har.
När jag och min fru bestämde oss för att skaffa barn var det ett relativt lätt och självklart beslut. Och så verkar det vara för de flesta som jag känner. Hur många barn tycks vara ännu enklare. ( om man nu kan få barn alltså)
Två? Tre eller kanske rent av fyra? Eller varför inte ett ensamt barn?
Oavsett hur många de är, så är vart och ett av dessa barn något oerhört (obeskrivligt) värdefullt. I alla fall för de flesta av oss. (Då räknar jag förstås inte in alla galningar som anser att de kan offra några döttrar för hederns skull eller skicka sina barn på självmorduppdrag med bomber runt magen.)
Men …
Att förlora ett barn är den ultimata tragedin.
Att välja tillkomsten av barn är ganska lättvindigt.
Hur kan det komma sig att känslan mellan att välja hur många barn man vill ha ligger så oerhört lång från den känslan som infinner sig när man förlorar det barn man har?
Det tål att tänkas på.
Vi ses.
www.varg.gyllander.se