Nu har jag börjat läsa den hajpade Keplerdyngan.
Ja – dyngan.
Jag blir riktigt upprörd å den framlidne Stieg Larssons vägnar. Hur vågar man nämna Kepler och Larsson i samma andetag?
Jag var förmodligen den sista i hela landet som till sist motvilligt läste Män som hatar kvinnor. Och fann, redan efter 20 sidor, att boken håller världsklass. Där fanns patos, där fanns en tydlig ilska över korruption, karaktärerna var levande, språket låg långt över den traditionella kriminalromanens nivå, han visade en episk bredd mm, mm. Och så jämförs Keplers yxiga prosa, platta karaktärer och sedvanliga snutmiljöer med Larsson. Vem fan har hittat på det? Och hur kan folk gå på det?
Skrämmande, säger alla att boken är. Ja, det är skrämmande att människor är så lättlurade.
Jag har sällan något till övers för krim öht. Och fattar inte varför skiten ens recenseras, dessutom av kritiker som tycks sänka ribban med flera meter så fort de ska rapportera om deckare.
Stieg Larsson är ett undantag, ett fenomen, och nu vill alla uppfinna nästa Stieg Larsson. Instämmer verkligen i Jens Liljestrands recension i Sydan – word!
Den enda glädjen med Keplerhysterin är att GW är så oförblommerat avundsjuk. Rätt åt den fan.
Hjulen har redan börjat snurra nu, så Keplers framgång blir en självuppfyllande profetia. Men det bevisar bara hur sjuk bokbranschen är. Och hur fördummade konsumenterna blivit.
Ät skit med sked!
Nä, köp Joyce Carol Oates istället. Eller Siri Hustvedt. Eller inget alls. Inget alls är bättre än Kepler. Ta en prommis, lyssna på radio, se en film eller teaterpjäs. Men göd inte de pengakåta!