Bitarna har inte riktigt passat. De har skavt mot varandra. Jag har skrivit och skrivit men inte riktigt fått till det. Inte sett målet och inte heller helheten.
Omöjligt uppdrag således.
I morse regnade det. Så jag satte på mig den lånade dyra täta jackan som lovade att stå emot alla slags väder och gav mig i väg mot toppen av Dyrön. Strävade uppåt, halkade och strävade vidare.
Regnet strilade ner över mig och havet låg långt där nere i diset.
Inne i huvudet pågick något.
Utan att jag riktigt tänkte på det flyttade jag runt scener, motiv, personer.
Och plötsligt.
Högst upp på ön med blicken riktade mot kändisön Åstol ramlade bit efter bit på plats.
Det var så självklart att jag blev förvånad att jag inte tänkt på det tidigare.
Känslan var i det närmaste fysisk. Musklerna slappnade av. Jag drog ett djupt regnigt andetag och vände ansiktet mot vinden.
AHHH! (ett sommarvrål)
Nu vet jag precis hur det hänger ihop och varför det blir som det blir.
Och det kommer ni också att få veta när tredje boken landar på bokhandelsdiskarna om två år och om ni då är tillräckligt nyfikna. (Unni …du behöver förstås inte eftersom du anser att all krim, utom Stieg Larson är skit. Ha ha ha :)
Nu tar jag farväl till er på Bokcirklar. Kommer att befinna mig utanför nätkontakt ett tag och snart är det i alla fall dags för någon annan att ta över.
Det var roligt, men svårt. Att blogga alltså. Vet fortfarande inte riktigt vad det går ut på och får se om jag plockar upp det på annan plats någon annan gång.
Ha det gott.
Vi ses
Vargen
www.varggyllander.se