”Sånt kan inte jag läsa!”
Hunden har en pågående konflikt med en ekorre som håller till bland några träd utanför. Idag skrattade ekorren åt hunden. Det tog hårt på hans stolthet. Det var ett litet väsande skratt från fyrameters höjd och innan jag hann med hade hunden klämt sig in under staketet. Det tog ett tag innan han förstod att han var tvungen att klämma sig tillbaka, hade jag släppt kopplet hade han tokrusat och antagligen försökt klättra i träd. 1-0 till ekorren. Jag skyller på skrivandet, hade jag inte pressat de vakna nattimmarna eller varit för upptagen med att resonera med mig själv i tankarna om mina romanfigurer så hade jag sett ekorrens illvilliga uppsyn i förväg.
Träffade på en bekant som jag inte sett på evigheter och berättade att jag gett ut en bok. Ofta får detta olika reaktioner. När jag ska beskriva Alba är det inte alltid helt lätt att svara science fiction. Ofta har folk märkligt nog en något förutfattad mening om vad de själva kan och inte kan läsa. Jag vet inte hur många gånger jag hört: ”Sånt kan inte jag läsa. Det är alldeles för svårt.”
Jaha? Nähä? Vad ska jag svara på det? Jag brukar säga att egentligen är Alba inte bara en science fiction. Det kunde lika gärna vara en vilda västern, det finns inga lasergevär och inga robotar. Det är i mångt och mycket också ett relationsdrama.
Och ofta är det så med science fiction, tycker jag. Tittar man bakom etiketten så är det så mycket mer och varierat och absolut något man ska våga sig på.
Själv läser jag allt, även mjölkpaket.