Resor. Nu har jag fått med posten de första exemplaren av nya dubbelpocketen med Mandarins resa och Etel och människorna. På det fina omslaget (gjort av Anna Henriksson) är det foto på en väg.
Det känns rätt.
Båda romanerna föddes ursprungligen under resor. Resor är ofta frigörande. Att inte känna igen sig, att vara i rörelse. Nya intryck. Viktigt.
De första fröna till Mandarin kom när jag och Christina reste till Nordkap. Tidigt en morgon stannade vi till vid en bensinmack. Det var ljust för det var vid midnattssolens tid. En kvinna kom ut och började sätta upp löpsedlar. Det var något med ljuset och blåsten just då. Något med hennes rörelser och löpsedlarna som fladdrade. Folktomheten. När vi efter en kort stund körde vidare började Mandarin arbeta i huvudet.
Etel kom när jag var på Sigtunastiftelsen under en stipendievistelse. Jag bodde i ett rum som hette Bisäter. Någon berättade för mig att det hade varit Werner Aspenströms favoritrum.
Hjälp! Och här satt jag vid samma skrivbord!
Jag var ute och promenerade i timmar varje dag. Det var svårt och kravfyllt att skriva: när jag nu hade denna möjlighet borde jag verkligen skärpa mig och skriva hela tiden! Men det var helt tomt.
Jag gick och gick och funderade och funderade. Olika berättelsestråk visade sig. Men de passade ju inte alls ihop. Jag fattade inte riktningen.
Det regnade. Jag skulle korsa en stor väg. Stannade till vid vägkanten. Det kom en bil glidande. En Cadillac. Vindrutetorkarna rörde sig långsamt fram och tillbaka. Vid ratten satt en ung kvinna. Det var Etel.
Jag fick bara se en skymt av henne, men det räckte.
Senare såg jag gården där hon arbetade och den blandade ihop sig med en annan gård från minnet. Och så var det igång.