Jag skrev aldrig någon dagbok i egentlig mening när jag var liten. Jag satt inte direkt och filade på dikter. Min utlopp för kreativitet var att rita och måla och det höll jag på med upp i vuxen ålder tills jag en dag tänkte att det ändå skulle vara kul att skriva en bok. Om jag skriver en mening om dagen skulle det efter tio dagar vara ett helt stycke.
Nu ger ju meningar mersmak och ganska snart växte texten av egen fart. Jag tycker om att skriva långa texter, det finns en komplex utmaningen i att pussla ihop allt som tilltalar mig. Och kanske tänker jag mycket i bilder när jag skriver. Det påminner om att måla men det finns en ytterligare dimension i att skriva. Tiden. Inte den tid det tar att skriva men den tid och de händelseförlopp man kan skriva in i en text.
Innan Alba fanns, innan idén ens landat i mitt huvud gjorde jag en illustration som sedan var med och skapade romanpersonen Alba.
Kortfattat handlar boken om Alba. Det är hennes berättelse om vad som hände när en expedition till en främmande planet inte håller för trycket. När spänningar gör att allt faller samman när hoten utifrån, och även inifrån gruppen själv, blir för stora. Och Alba är den udda, utsatta, som egentligen kanske inte hör hemma i expeditionen från första början. Det finns inga regelrätta drakar i Alba som på bilden. Men det finns ett djurliv och arter som de skämtsamt kallar drakar, som en association till vår kollektiva uppfattning. På det suveräna bokomslaget till Alba kan man skymta dessa varelser sitta på pass i trädet.
Igår blev det inget skrivande av. Jag föll för vädret och istället gick jag ut och fotograferade växter. Jag fotar på riktigt nära håll och sedan gör jag om dem till akvarellmålningar nån helg när det blåser riktigt ordentligt i höst. Och lyssnar till musik. Det finns något meditativt över det.